”Guldruschen börjar” sa en vindkraftsentusiast då det blev klart att vindkraften garanteras 83,5 euro per megawattimme, ca. dubbelt högre än elektricitetens marknadsvärde. Endast landbaserad vindkraft kommer att subventioneras.
Människor kan tåla havsbaserad vindkraft, men den landbaserade vindkraften i Sverige orsakar missnöje. Bygemenskapen splittras, folk hatar varandra och slutar hälsa. Ett fåtal markägare tjänar medan majoritetens lider.
Husägare klagar att de är livegna i osäljbara hus. Man skriver t.ex. att det är omöjligt att sova med öppet fönster under ljuvliga sommarnätter på grund av det pulserande flygplansljudet. Verandakaffet har flyttat inomhus på grund av ljusrotationen. Sen kommer inspektören med sin decibelmätare och påstår att människan är inbillningssjuk eftersom tillåten ljudnivå inte överskrids!
Finska staten går på minus med 8 miljarder per år, vilket kräver kraftiga budgetsaneringar. Trots detta är skattesubventioner till vindkraften heliga. Om det vore så väl att vindkraften skulle rädda oss från kärnkraft och växthuseffekt borde vi tåla och lida. Men den ineffektiva vindkraften fungerar inte som räddningsplanka.
Finland planerar 2000 MW (megawatt) vindeffekt år 2020. Detta innebär tiotals nya landbaserade parker med tjugo monstermöllor i varje park vid kusten och i Lappland.
Enligt regeringen fås 6 TWh (terawattimmar) energi per år, men den siffran är för hög. I stället får vi en slumpvis varierande effekt med årsmedelvärdet 500 MW eller 25% av installerad effekt vilket ger 4,4 TWh energi eller futtiga 0,4 Mtoe (miljoner ton olje-ekvivalenter) energi per år, en försumbar del av Finlands primärenergiförbrukning på 36 Mtoe per år. Vindkraft är dessutom s.k. skräpeffekt eftersom den kräver kontinuerlig tillgång till reglereffekt från någon annan källa.
Monstermöllor på land är skrymmande industriella bäleten som byggs av exploatörer och avgudas av energitekniska analfabeter.
Någon lokal ekonomisk nytta (med undantag för ett fåtal markägare och någon slant i kommunalkassan) ger inte vindkraften. Vindkraftverk producerar inte heller lokal elektricitet för ”så och så många hus”, utan de synkroniseras till stamnätet. Vingarna och snart också generatorerna serietillverkas i låglöneländer. Magneterna tillverkas av neodyniummetall som produceras i Kina med fruktansvärd miljöförstörelse. Kraftverken byggs och opereras av storbolag som även far iväg med vinsten, dvs. skattesubvenstionerna.
Människa och natur måste skyddas från olämplig placering av vindkraftverk. Det krävda minimiavståndet på 500 meter till hus är för kort och baserar sig på hypotesen att ljudstörningen bestäms av vad decibelmätaren visar. Men människan reagerar starkt på pulserande lågfrekvent korrelerat brus, även om det är knappt hörbart. Även ljusrotationsproblemet kräver ordentligt avstånd.
Forskaren Dr. Nina Pierpoint rapporterade år 2009 allvarliga psykiska och fysiska symptom av att bo inom 2000 meter från vindkraftverk.
Brittiska överhuset krävde den 29 juli 2010 ett minimiavstånd på 2000 meter till bosättning.
Tyskland kräver för ”tysta” regioner i naturtillstånd minimiavståndet 1000-1500 meter beroende på möllans storlek, vilket dock av kritiker anses för kort.
Danska Vesta: ”Vistas inte inom 400 meter från ett vindkraftverk om det inte är absolut nödvändigt”. Isbitar kan komma flygande på vintern. Vingmaterialet tröttnar och kan splittras i livsfarliga projektiler då möllan blir gammal.
Minimiavståndet mellan hus och monstermöllor bör i Finland fastställas till 2000 meter.
I stället för i vacker natur borde stora vindkraftverk i första hand placeras ute till havs som i Danmark och norra Tyskland, eller på industri- eller hamnområden. Och då duger det inte att definiera små båtvarv, sandtag eller färjfäste som industriområde. I Europa finns stora vindkraftsparker t.ex. på nedlagda brunkolsfält och Antwerpens jättelika hamnområde.
Åbolands natursköna skärgård borde precis som Roslagen och kobbarna utanför Helsingfors deklareras som vindkraftsfri region på grund av unikt kulturlandskap och dyrbar tomtmark.
Jarl Ahlbeck
teknologie doktor, docent i miljövårdsteknik
Åbo
tiistai 26. huhtikuuta 2011
tiistai 6. huhtikuuta 2010
Kalla vintrar i framtiden?
För ett år sedan visades Al Gores propagandafilm ”En obekväm sanning” i skolorna vilket (enligt min yngsta dotter) ledde till att många känsliga elever fick sömnsvårigheter och blev deprimerade av döende isbjörnar och klimatkatastrofer.
Men ett sundhetstecken för vårt västerländska samhälle är att halvsanningar, överdrifter och lögner förr eller senare avslöjas och att debatten nyktrar till. FN:s klimatpanel IPCC som tidigare ansågs pålitlig har ertappats med att utnyttja ytterst tvivelaktiga informationskällor. Himalajas glaciärer är inte på väg att smälta, Sydamerikas regnskogar håller inte på att torka ut, minskningen av Kilimanjaros istäcke beror på skogsskövling och inte på klimatuppvärmning, isbjörnarna mår utmärkt och förekomsten av tropiska stormar har absolut inte ökat. Sydpolens istäcke har aldrig varit hotat, och isen runt Nordpolen har återhämtat sig.
Dessutom har det globala temperaturrekordet från år 1998 inte ännu slagits trots att vi i år har en lika stark El Nino-effekt som år 1998. Vid El Nino är uppströmmen av kallt djuphavsvatten i tropikerna blockerad.
Denna vinter har varit rekordkall i Nordamerika, Europa och Ryssland. Ryska meteorologer talar om århundradets köldrekord! Men om det är kallt här så måste det vara varmt någon annanstans eftersom värmen endast är omfördelad. Norra Kanada och delar av Asien har fått den vintervärme vi inte fick.
Vår kalla vinter berodde på ett fenomen som kallas Arktisk Oskillation och som mäts med ett s.k. AO- index. Om indexet är negativt som denna vinter, tar lågtrycken en sydligare bana vilket gör att kall luft sugs in från Nordpolen. Om indexet är positivt, som t.ex. vintrarna 1989 och 2008, tar lågtrycken en nordligare bana och vintern hos oss blir varm och regnig.
Vintern 1988-1989 hoppade AO-index upp till en högre nivå och började därefter variera runt denna högre nivå. Därför blev vintrarna hos oss varmare än de varit före 1988.
Kan man visa att lågtryckens ruttval (AO-indexet) skulle påverkas av atmosfärens halt av koldioxid? Nej, det kan man inte! Men däremot börjar en annan bild av mekanismerna klarna hos många forskare: AO-index påverkas av två skilda faktorer, solens aktivitet och riktningen på stratosfärvinden över tropikerna. Om vi samtidigt har ostlig stratosfärvind och låg solaktivitet (som t.ex. vintrarna 1986-1987 och 2009-2010) verkar det som om chansen för negativt AO-index och kall vinter skulle öka. Solen påverkar alltså vårt klimat via komplicerade stratosfäriska effekter vilket gör att det blir svårt att direkt ”bevisa” att solens variationer styr klimatets variationer, även om en sådan styrning förefaller logisk.
Vi vet från historiboken att låg solaktivitet (Maunder Minimum 1645-1745 och Dalton Minimum 1790-1830 var perioder nästan utan solfläckar) sammanhörde med fruktansvärt kalla vintrar. Det är möjligt att den låga solaktiviteten producerade negativa AO-index och kalla vintrar. Om/då solen i framtiden går in i ett nytt aktivitetsminimum, kan vi sannolikt räkna med extremt kalla vintrar!
Gå in på www.factsandarts.com och rulla lite nedåt i rubrikerna så får du läsa mycket intressanta texter på engelska!
Men ett sundhetstecken för vårt västerländska samhälle är att halvsanningar, överdrifter och lögner förr eller senare avslöjas och att debatten nyktrar till. FN:s klimatpanel IPCC som tidigare ansågs pålitlig har ertappats med att utnyttja ytterst tvivelaktiga informationskällor. Himalajas glaciärer är inte på väg att smälta, Sydamerikas regnskogar håller inte på att torka ut, minskningen av Kilimanjaros istäcke beror på skogsskövling och inte på klimatuppvärmning, isbjörnarna mår utmärkt och förekomsten av tropiska stormar har absolut inte ökat. Sydpolens istäcke har aldrig varit hotat, och isen runt Nordpolen har återhämtat sig.
Dessutom har det globala temperaturrekordet från år 1998 inte ännu slagits trots att vi i år har en lika stark El Nino-effekt som år 1998. Vid El Nino är uppströmmen av kallt djuphavsvatten i tropikerna blockerad.
Denna vinter har varit rekordkall i Nordamerika, Europa och Ryssland. Ryska meteorologer talar om århundradets köldrekord! Men om det är kallt här så måste det vara varmt någon annanstans eftersom värmen endast är omfördelad. Norra Kanada och delar av Asien har fått den vintervärme vi inte fick.
Vår kalla vinter berodde på ett fenomen som kallas Arktisk Oskillation och som mäts med ett s.k. AO- index. Om indexet är negativt som denna vinter, tar lågtrycken en sydligare bana vilket gör att kall luft sugs in från Nordpolen. Om indexet är positivt, som t.ex. vintrarna 1989 och 2008, tar lågtrycken en nordligare bana och vintern hos oss blir varm och regnig.
Vintern 1988-1989 hoppade AO-index upp till en högre nivå och började därefter variera runt denna högre nivå. Därför blev vintrarna hos oss varmare än de varit före 1988.
Kan man visa att lågtryckens ruttval (AO-indexet) skulle påverkas av atmosfärens halt av koldioxid? Nej, det kan man inte! Men däremot börjar en annan bild av mekanismerna klarna hos många forskare: AO-index påverkas av två skilda faktorer, solens aktivitet och riktningen på stratosfärvinden över tropikerna. Om vi samtidigt har ostlig stratosfärvind och låg solaktivitet (som t.ex. vintrarna 1986-1987 och 2009-2010) verkar det som om chansen för negativt AO-index och kall vinter skulle öka. Solen påverkar alltså vårt klimat via komplicerade stratosfäriska effekter vilket gör att det blir svårt att direkt ”bevisa” att solens variationer styr klimatets variationer, även om en sådan styrning förefaller logisk.
Vi vet från historiboken att låg solaktivitet (Maunder Minimum 1645-1745 och Dalton Minimum 1790-1830 var perioder nästan utan solfläckar) sammanhörde med fruktansvärt kalla vintrar. Det är möjligt att den låga solaktiviteten producerade negativa AO-index och kalla vintrar. Om/då solen i framtiden går in i ett nytt aktivitetsminimum, kan vi sannolikt räkna med extremt kalla vintrar!
Gå in på www.factsandarts.com och rulla lite nedåt i rubrikerna så får du läsa mycket intressanta texter på engelska!
maanantai 25. tammikuuta 2010
Dags för nytänkande i klimatpolitiken
Att erkänna fakta är grunden för all rationell verksamhet. Att atmosfärens halt av koldioxid påverkar den globala medeltemperaturen är ett fysikaliskt faktum. Däremot är det omöjligt att säga om inverkan är så stor att den utgör ett allvarligt problem eller inte. Verkliga mätdata tyder på att växthusuppvärmningens konsekvenser överdrivits inte endast i många datamodeller, utan speciellt av media och politiker.
Ett annat faktum är att världens oljereserver är begränsade.
Ett tredje faktum är att miljoner människor lider brist på rent dricksvatten, speciellt i regioner med stor tillgång på sötvatten.
FN borde arbeta med sådana globala problem som kräver samarbete mellan nationalstaterna. Alla problem kan inte lösas på en gång, utan det måste ske prioritering och koncentrering av resurser. Om den globala uppvärmningen utses till huvudproblemet kan det skapa en falsk tro att minskning av koldioxidutsläpp i sin tur leder till minskning av de andra problemen.
Jag skulle prioritera dricksvattenfrågan.
En elev till mig fick som uppgift att dimensionera en dricksvattenanläggning för en afrikansk större by med 10.000 invånare och tillgång till sött men kraftigt förorenat flodvatten. Han kom snabbt fram till slutsatsen att det krävs både elektricitet och infrastruktur (kraftlinjer, vägförbindelser, vatten- och avloppsledningar) samt dessutom utbildad personal för att bygga, ta i drift, och köra anläggningen. Det mest rationella skulle vara att bygga ett regionalt stenkolseldat kraftverk som kunde ge ström 24 timmar i dygnet. Kraftverket skulle köpa stenkolet från Sydafrika.
Solpaneler som ger ström endast på dagen då solen lyser skulle kosta totalt (med dricksvattenanläggningen) mångdubbelt mera, och vindkraft utan reglereffekt skulle inte överhuvudtaget fungera. Att bränna biomassa för elproduktionen skulle vara ekologiskt skadligt.
Den klimatfond som bildades i samband med Köpenhamnsmötet skall officiellt användas för att ersätta u-ländernas ”fossilbaserade energiproduktion” med ”förnybar energi” eller för anpassning till klimatförändringar. Men faktum är att det i de fattiga delarna av Afrika inte finns någon fossilbaserad energi att ersätta, och knappast någon klimatförändring heller som kan separeras från naturliga variationer. U-hjälpspengar borde alltid användas för att möta mottagarens verkliga behov och till dem hör även behovet av nya stenkolseldade kraftverk.
Stenkol är ingen bristvara inom överskådlig framtid. Däremot är både oljan och naturgaset begränsade resurser. Över en tredjedel av världens primärenergi genereras med olja vilket innebär framtida radikala prishöjningar. Även livsmedelspriserna är känsliga för oljepriset vilket kan öka världssvälten. Kvävegödsel tillverkas av naturgas vars pris även kommer att öka.
Serien med farsartade klimatkonferenser borde stoppas.
Det är dags för koncentration av FN:s verksamhet på basverksamheten: minskning av dödligheten i infektionssjukdomar och svält, och befrämjande av utbildning. Och intensifierat fredsarbete krävs för att skapa en hållbar grund för basverksamheten.
Ett annat faktum är att världens oljereserver är begränsade.
Ett tredje faktum är att miljoner människor lider brist på rent dricksvatten, speciellt i regioner med stor tillgång på sötvatten.
FN borde arbeta med sådana globala problem som kräver samarbete mellan nationalstaterna. Alla problem kan inte lösas på en gång, utan det måste ske prioritering och koncentrering av resurser. Om den globala uppvärmningen utses till huvudproblemet kan det skapa en falsk tro att minskning av koldioxidutsläpp i sin tur leder till minskning av de andra problemen.
Jag skulle prioritera dricksvattenfrågan.
En elev till mig fick som uppgift att dimensionera en dricksvattenanläggning för en afrikansk större by med 10.000 invånare och tillgång till sött men kraftigt förorenat flodvatten. Han kom snabbt fram till slutsatsen att det krävs både elektricitet och infrastruktur (kraftlinjer, vägförbindelser, vatten- och avloppsledningar) samt dessutom utbildad personal för att bygga, ta i drift, och köra anläggningen. Det mest rationella skulle vara att bygga ett regionalt stenkolseldat kraftverk som kunde ge ström 24 timmar i dygnet. Kraftverket skulle köpa stenkolet från Sydafrika.
Solpaneler som ger ström endast på dagen då solen lyser skulle kosta totalt (med dricksvattenanläggningen) mångdubbelt mera, och vindkraft utan reglereffekt skulle inte överhuvudtaget fungera. Att bränna biomassa för elproduktionen skulle vara ekologiskt skadligt.
Den klimatfond som bildades i samband med Köpenhamnsmötet skall officiellt användas för att ersätta u-ländernas ”fossilbaserade energiproduktion” med ”förnybar energi” eller för anpassning till klimatförändringar. Men faktum är att det i de fattiga delarna av Afrika inte finns någon fossilbaserad energi att ersätta, och knappast någon klimatförändring heller som kan separeras från naturliga variationer. U-hjälpspengar borde alltid användas för att möta mottagarens verkliga behov och till dem hör även behovet av nya stenkolseldade kraftverk.
Stenkol är ingen bristvara inom överskådlig framtid. Däremot är både oljan och naturgaset begränsade resurser. Över en tredjedel av världens primärenergi genereras med olja vilket innebär framtida radikala prishöjningar. Även livsmedelspriserna är känsliga för oljepriset vilket kan öka världssvälten. Kvävegödsel tillverkas av naturgas vars pris även kommer att öka.
Serien med farsartade klimatkonferenser borde stoppas.
Det är dags för koncentration av FN:s verksamhet på basverksamheten: minskning av dödligheten i infektionssjukdomar och svält, och befrämjande av utbildning. Och intensifierat fredsarbete krävs för att skapa en hållbar grund för basverksamheten.
keskiviikko 2. joulukuuta 2009
Tynkkynen och klimatturisterna
Blogosfären har gått het på senaste tid på grund av "Climategate". Jag godkänner inte intrång i databaser! Men eftersom alla andra har läst materialet, har jag också gjort det.
Den som trodde att kretsen kring IPCC (politbyrån) med Jones, Mann, Trenberth, Santer, Hansen etc. är en grupp sanningssökande vetenskapsmän blev nog besviken. I stället är det en aktionsgrupp som krigar mot sina fiender, dvs. skeptikerna, med mer eller mindre ärliga medel. Forskningsresultaten skall altid framställas så att människans inverkan på klimatet förefaller så stort som möjligt. Alla "avsteg" kan nämligen utnytjas av de onda skeptikerna.
Värsta exemplet är att Briffas från årsringar beräknade temperaturer, som visade (helt korrekt!) på stark kylning 1960-1980 och måttlig uppvärmning 1980-1999 "censurerades" (hide the decline!) så att man strök alla data efter år 1960 och ersatte dem med termometerkurvor som (felaktigt!?) visade kraftig uppvärmning 1960-1999.
Varför Hadleys (felaktiga) temperaturkurvor 1960-1999 steg högt ovanför årsringsdata anser jag berodde på urban uppvärmning i Ryssland och Kina (stadsvärme). Tar man nämligen norra landsortsstationer (som t.ex. Sodankylä) ser man en temperaturprofil som riktigt bra stämmer med utsuddade årsringsdata: Varmt på 1930-talet, kylning fram till 1980-talet, och återuppvärmning ungefär till 1930-talets nivå fram till via år 1999 fram till 2009.
Men klimatpansartåget rullar vidare och Climategate är inget betonghinder i vägen, utan endast lite skräp på spåret.
Den 7 december invaderar 15.000 (!) globokrater Köpenhamn för FN:s klimatmöte. Resultatet blir ett icke-bindande men förföriskt nonsensavtal som USA och Kina smäller i bordet några timmar före mötets avslutande. Sanningen är att mötet inte kan få något till stånd utan USA och Kina och Obama kan inte svika sitt klimatlöfte från valkampanjen. Delegaterna kommer därefter att kramas och falla i tårar av lycka över att ha räddat Moder Jord.
Seansen offrar på klimataltaret minst 3 miljoner liter flygbensin, samt pengar som om löner och resekostnader inräknas, direkt kunde ha räddat 4 miljoner afrikanska kvinnor och barn från döden genom rent dricksvatten i 20 års tid framöver.
En miljömedveten person som tänker på världens begränsade resurser och har kunskap om Internet, kan delta i mötet via nätet i realtid. Detta är mycket effektivare än att yra från plenum till plenum på Bella Center i Köpenhamn. Dessutom är nätet numera interaktivt och det är lättare att få igenom en synpunkt via nätet än att försöka göra sig hörd bland 15.000 vimsiga klimatturister.
En effektiv delegat stannar alltså på hotellet med sin laptop och ett par Tuborg. Han kan då fundera på vad han överhuvudtaget har att göra i Köpenhamn i december.
Finlands 70 (!) delegater leds av pol. kand. Oras Tynkkynen, regeringens klimatexpert, vars färska gradu varken handlade om Stefan Boltzmanns strålningsekvation, tidsserienalys, energiteknik, eller ens om nationalekonomi. Rubriken var ”Fetas representation i TV-serier”.
Vårt finländska klimatprästerskap tar givetvis tåget till Åbo, färjan till Stockholm, och sedan eltåget genom Sverige ner till Köpenhamn eftersom detta minskar oljeslöseriet med minst 95% jämfört med flygresa. :)
Den som trodde att kretsen kring IPCC (politbyrån) med Jones, Mann, Trenberth, Santer, Hansen etc. är en grupp sanningssökande vetenskapsmän blev nog besviken. I stället är det en aktionsgrupp som krigar mot sina fiender, dvs. skeptikerna, med mer eller mindre ärliga medel. Forskningsresultaten skall altid framställas så att människans inverkan på klimatet förefaller så stort som möjligt. Alla "avsteg" kan nämligen utnytjas av de onda skeptikerna.
Värsta exemplet är att Briffas från årsringar beräknade temperaturer, som visade (helt korrekt!) på stark kylning 1960-1980 och måttlig uppvärmning 1980-1999 "censurerades" (hide the decline!) så att man strök alla data efter år 1960 och ersatte dem med termometerkurvor som (felaktigt!?) visade kraftig uppvärmning 1960-1999.
Varför Hadleys (felaktiga) temperaturkurvor 1960-1999 steg högt ovanför årsringsdata anser jag berodde på urban uppvärmning i Ryssland och Kina (stadsvärme). Tar man nämligen norra landsortsstationer (som t.ex. Sodankylä) ser man en temperaturprofil som riktigt bra stämmer med utsuddade årsringsdata: Varmt på 1930-talet, kylning fram till 1980-talet, och återuppvärmning ungefär till 1930-talets nivå fram till via år 1999 fram till 2009.
Men klimatpansartåget rullar vidare och Climategate är inget betonghinder i vägen, utan endast lite skräp på spåret.
Den 7 december invaderar 15.000 (!) globokrater Köpenhamn för FN:s klimatmöte. Resultatet blir ett icke-bindande men förföriskt nonsensavtal som USA och Kina smäller i bordet några timmar före mötets avslutande. Sanningen är att mötet inte kan få något till stånd utan USA och Kina och Obama kan inte svika sitt klimatlöfte från valkampanjen. Delegaterna kommer därefter att kramas och falla i tårar av lycka över att ha räddat Moder Jord.
Seansen offrar på klimataltaret minst 3 miljoner liter flygbensin, samt pengar som om löner och resekostnader inräknas, direkt kunde ha räddat 4 miljoner afrikanska kvinnor och barn från döden genom rent dricksvatten i 20 års tid framöver.
En miljömedveten person som tänker på världens begränsade resurser och har kunskap om Internet, kan delta i mötet via nätet i realtid. Detta är mycket effektivare än att yra från plenum till plenum på Bella Center i Köpenhamn. Dessutom är nätet numera interaktivt och det är lättare att få igenom en synpunkt via nätet än att försöka göra sig hörd bland 15.000 vimsiga klimatturister.
En effektiv delegat stannar alltså på hotellet med sin laptop och ett par Tuborg. Han kan då fundera på vad han överhuvudtaget har att göra i Köpenhamn i december.
Finlands 70 (!) delegater leds av pol. kand. Oras Tynkkynen, regeringens klimatexpert, vars färska gradu varken handlade om Stefan Boltzmanns strålningsekvation, tidsserienalys, energiteknik, eller ens om nationalekonomi. Rubriken var ”Fetas representation i TV-serier”.
Vårt finländska klimatprästerskap tar givetvis tåget till Åbo, färjan till Stockholm, och sedan eltåget genom Sverige ner till Köpenhamn eftersom detta minskar oljeslöseriet med minst 95% jämfört med flygresa. :)
perjantai 6. marraskuuta 2009
Helsingin Sanomat ja ilmastonmuutos
Helsingin Sanomat kertoi koko sivulla ilmastosatuja aikuisille 2.11. 2009. Lähetin maltillisen vastineen, jota ei julkaistu. Sen sijaan ilmestyi luonto-aktivistin Leo Straniuksen epätieteellinen sepustus, joka ennusti maailmanloppua ihmiskunnan hiilidioksidipäästöjen seurauksena.
Siis alla oleva juttu on joutunut vihreän tieteisjournalismin sensuurin punakynän uhriksi. Toveri Trofim Lysenko riemuitsee haudassaan.
Ilmastosatu aikuisille
Jokseenkin varmaa on, että hiilidioksidipäästöt nostavat maapallon keskilämpötilaa jossakin määrin. Mutta maapallon lopullinen lämpenemisvauhti riippuu palautevaikutuksista, joita tunnetaan erittäin huonosti.
Suomessa pieni jääkausi huipentui kylmien 1860-luvun katastrofivuosien aikana, ja lämpeni sen jälkeen epätasaisesti. Kolmekymmentäluvun ilmasto oli jokseenkin yhtä lämmin kuin nykypäivän ilmasto, vaikka ilmakehän hiilidioksidipitoisuus ei silloin ollut vielä merkitsevästi noussut.
Helsingin Sanomissa (2.11.) mainitaan, että Suomen ilmasto on lämmennyt vuodesta 1959, mutta jätetään mainitsemasta, että se ei ole lämmennyt kolmekymmentäluvulta. Tammikuun keskilämpötila oli esim. v. 1930 Helsingissä +1,4 astetta, eikä tammikuun keskilämpötila sen jälkeen koskaan ole Helsingissä noussut plussan puolelle.
Jos ennusteet maapallon tulevasta keskilämpötilasta ovat epävarmoja, niin ennusteet tulevasta paikallisesta keskilämpötilasta ovat erityisen epävarmoja. Paikallisten äärimmäisten sääilmiöiden kytkeminen maapallon keskilämpötilaan on taas puhdasta spekulaatiota ilmastonörttien digitaalisessa mielikuvitusmaailmassa.
Fysikaalinen tosiasia lienee se, että Suomessa myrskyjen voimakkuus vähenee mikäli (ilmastomallien mukaan) pohjoiset alueet lämpenevät nopeammin kuin trooppiset alueet. HS:n jutussa todetaankin ”kovat tuulet eivät juuri yleisty”. Tämä toteamus on ilmeisesti peräisin ilmatieteen laitoksen tietokonelaskelmista.
Tästä huolimatta saa myöhemmin tekstissä lukea: ”Hankalat kelit yleistyvät maalla ja merellä myrskyjen vuoksi”, sekä ”Aallokko lisääntyy, ja satamiin tarvitaan aallonmurtajia” ja lopuksi ”Metsien kasvu paranee, mutta myrskyt lisäävät tuhoja”. Kuka lienee kertonut tällaisia ilmastosatuja toimittajalle?
Julkisen sanan pitäisi antaa yleisölle parhaan tietoon perustuvaa informaatiota ottaen huomioon mahdollisen ilmastonmuutoksen suuruudesta ja luonteesta vallitseva suuri tieteellinen epävarmuus.
Siis alla oleva juttu on joutunut vihreän tieteisjournalismin sensuurin punakynän uhriksi. Toveri Trofim Lysenko riemuitsee haudassaan.
Ilmastosatu aikuisille
Jokseenkin varmaa on, että hiilidioksidipäästöt nostavat maapallon keskilämpötilaa jossakin määrin. Mutta maapallon lopullinen lämpenemisvauhti riippuu palautevaikutuksista, joita tunnetaan erittäin huonosti.
Suomessa pieni jääkausi huipentui kylmien 1860-luvun katastrofivuosien aikana, ja lämpeni sen jälkeen epätasaisesti. Kolmekymmentäluvun ilmasto oli jokseenkin yhtä lämmin kuin nykypäivän ilmasto, vaikka ilmakehän hiilidioksidipitoisuus ei silloin ollut vielä merkitsevästi noussut.
Helsingin Sanomissa (2.11.) mainitaan, että Suomen ilmasto on lämmennyt vuodesta 1959, mutta jätetään mainitsemasta, että se ei ole lämmennyt kolmekymmentäluvulta. Tammikuun keskilämpötila oli esim. v. 1930 Helsingissä +1,4 astetta, eikä tammikuun keskilämpötila sen jälkeen koskaan ole Helsingissä noussut plussan puolelle.
Jos ennusteet maapallon tulevasta keskilämpötilasta ovat epävarmoja, niin ennusteet tulevasta paikallisesta keskilämpötilasta ovat erityisen epävarmoja. Paikallisten äärimmäisten sääilmiöiden kytkeminen maapallon keskilämpötilaan on taas puhdasta spekulaatiota ilmastonörttien digitaalisessa mielikuvitusmaailmassa.
Fysikaalinen tosiasia lienee se, että Suomessa myrskyjen voimakkuus vähenee mikäli (ilmastomallien mukaan) pohjoiset alueet lämpenevät nopeammin kuin trooppiset alueet. HS:n jutussa todetaankin ”kovat tuulet eivät juuri yleisty”. Tämä toteamus on ilmeisesti peräisin ilmatieteen laitoksen tietokonelaskelmista.
Tästä huolimatta saa myöhemmin tekstissä lukea: ”Hankalat kelit yleistyvät maalla ja merellä myrskyjen vuoksi”, sekä ”Aallokko lisääntyy, ja satamiin tarvitaan aallonmurtajia” ja lopuksi ”Metsien kasvu paranee, mutta myrskyt lisäävät tuhoja”. Kuka lienee kertonut tällaisia ilmastosatuja toimittajalle?
Julkisen sanan pitäisi antaa yleisölle parhaan tietoon perustuvaa informaatiota ottaen huomioon mahdollisen ilmastonmuutoksen suuruudesta ja luonteesta vallitseva suuri tieteellinen epävarmuus.
perjantai 30. lokakuuta 2009
Med racerbåt till Tjernobyl
Min svärson Sergej Alexandrovitj But i Kiev har köpt en snabbgående båt, en begagnad Bayliner som han åker ut på Dnjepr med för att fiska tillsammans med sin kusin Dima.
En söndag i maj 2009 åkte min dotter Malin, Sergej och jag norrut från Kiev i en frisk nordvind. Båten stampade i motsjön, men gick bra med 25 knop ändå. Dnjepr är en mäktig flod, man ser knappt från strand till strand och längs floden ser det ut som öppet hav.
Söder om Tjernobyl finns ofantliga vidder med näckrosor, gröna sandbanksöar med rikt fågelliv.
- Beep..... varnade ekolodet och båten skakade häftigt då propellern skorrande tog i något.
- Sandbank, sa Sergej och drog av gasen. - Eller ett kyrktak som blev under vattnet när den stora Dnjepr-dammen blev färdig 1932, vid samma tid som Stalins kollektivisering av jordbruket dödade 5 miljoner (!) ukrainska bönder.
Trettiotalet var en tid då Sovjetstaten industrialiserades med kommando ovanifrån och den ukrainska bondebefolkningen utrotades genom tvångsutmätning av spannmål (även utsädet bortrövades) vilket åstadkom massvält, genom massavrättningar, och genom deporteringar av hela byars och småstäders befolkning till Gulaglägren. Om en kvinna ertappades med att ha gömt några potatisar åt sina barn blev hon skjuten på fläcken. Döende och utmärglade familjer från landet som lyckats ta sig in till Kiev forslades bort av milisens lastbilar varje kväll.
I trettiotalets kapitalistiska och självständiga Finland växte däremot välståndet stadigt och många (till exempel min mamma, född 1918) minns trettiotalet som en tid då allting blev bättre dag för dag. Ytterhögerrörelserna fick aldrig något folkligt stöd och kvästes enkelt av myndigheterna. Kommunistpartiet var förbjudet. Allt gick bra ända fram till den stora katastrofen: Sovjetunionen (i förbund med Hitlertyskland genom Molotov-Ribbentropavtalet) överföll Finland och startade vinterkriget år 1939.
Sergejs pappa Alexander hade varit ingenjör på vattenkraftverket vid dammen.
Propellern var skadad, men vi kunde fortsätta med reducerad fart.
Vi passerade en ö med döda träd som ockuperats av svarta fåglar.
- Mellanskarv, Phalacrocorax carbo sinensis eller kinaskarv! ropade jag förvånat och Sergej tog bilder med digikameran.
Med currysås och vodka är mellanskarvar inget problem i Ukraina. Men i Finland är dessa glupska inkräktare från Kina fridlysta, till stort förtret för alla skärgårdsvänner.
Söder om Tjernobyl finns ingen radioaktivitet (då olyckan hände 1986 blåste vinden mot norr) och när fiskesäsongen börjar (i maj får man ännu inte fiska) invaderas området av sportfiskare med allsköns flytetyg och tält. Ett urgammalt rostigt logementsfartyg (troligen byggd av Valmet i Pansio) ligger vid en ö. Fiskeentusiasterna kan hyra övernattning i hytterna, och på akterdäck finns en liten restaurang som drivs av ett fryntligt äldre fruntimmer.
När vi angjorde vid fartyget fanns det inte många människor där, men restaurangen var öppen. Sergej lånade filar och tänger av logementsbåtens besättning, hoppade i Dnjepr och började fixa den skadade aluminiumpropellern.
Malin och jag gick ombord för att beställa bortstjsoppa med smetana och fiskkotletter av restaurangdamen. Näktergalarna sjöng i buskarna, blommorna doftade och Stora Mäktiga Dnjepr, lovsjungen i otaliga folkdikter flöt mörk och stilla förbi i det knivskarpa solskenet. Sergej fick propellern lagad och sällade sig till bordssällskapet. Aldrig förr har en iskall pärla till de läckra forellkotletterna smakat så gott! - Za Zdarovje drusija!
Hemfärden gick med fart i medström och medvind. När höghusen i Kiev började skönjas vid horisonten såg jag hur staden (3 miljoner invånare!) var intäckt av ett gult töcken av luftföroreningar från gammalmodiga kolkraftverk och diselbilar. Efter en dag i ren luft kände jag tydligt stenkolsröken i näsan. Precis samma lukt som från Strengbergs skorsten i Jakobstad när jag gick i skolan.
Ukraina har ännu en lång väg att vandra för att komma upp till EU-nivå inom miljötekniken. Man tycker att en del av pengarna som de mera välbeställda kievborna satsar på cityjeepar kunde användas för rökgasrening. Men var och en blir lycklig på sitt sätt.
En söndag i maj 2009 åkte min dotter Malin, Sergej och jag norrut från Kiev i en frisk nordvind. Båten stampade i motsjön, men gick bra med 25 knop ändå. Dnjepr är en mäktig flod, man ser knappt från strand till strand och längs floden ser det ut som öppet hav.
Söder om Tjernobyl finns ofantliga vidder med näckrosor, gröna sandbanksöar med rikt fågelliv.
- Beep..... varnade ekolodet och båten skakade häftigt då propellern skorrande tog i något.
- Sandbank, sa Sergej och drog av gasen. - Eller ett kyrktak som blev under vattnet när den stora Dnjepr-dammen blev färdig 1932, vid samma tid som Stalins kollektivisering av jordbruket dödade 5 miljoner (!) ukrainska bönder.
Trettiotalet var en tid då Sovjetstaten industrialiserades med kommando ovanifrån och den ukrainska bondebefolkningen utrotades genom tvångsutmätning av spannmål (även utsädet bortrövades) vilket åstadkom massvält, genom massavrättningar, och genom deporteringar av hela byars och småstäders befolkning till Gulaglägren. Om en kvinna ertappades med att ha gömt några potatisar åt sina barn blev hon skjuten på fläcken. Döende och utmärglade familjer från landet som lyckats ta sig in till Kiev forslades bort av milisens lastbilar varje kväll.
I trettiotalets kapitalistiska och självständiga Finland växte däremot välståndet stadigt och många (till exempel min mamma, född 1918) minns trettiotalet som en tid då allting blev bättre dag för dag. Ytterhögerrörelserna fick aldrig något folkligt stöd och kvästes enkelt av myndigheterna. Kommunistpartiet var förbjudet. Allt gick bra ända fram till den stora katastrofen: Sovjetunionen (i förbund med Hitlertyskland genom Molotov-Ribbentropavtalet) överföll Finland och startade vinterkriget år 1939.
Sergejs pappa Alexander hade varit ingenjör på vattenkraftverket vid dammen.
Propellern var skadad, men vi kunde fortsätta med reducerad fart.
Vi passerade en ö med döda träd som ockuperats av svarta fåglar.
- Mellanskarv, Phalacrocorax carbo sinensis eller kinaskarv! ropade jag förvånat och Sergej tog bilder med digikameran.
Med currysås och vodka är mellanskarvar inget problem i Ukraina. Men i Finland är dessa glupska inkräktare från Kina fridlysta, till stort förtret för alla skärgårdsvänner.
Söder om Tjernobyl finns ingen radioaktivitet (då olyckan hände 1986 blåste vinden mot norr) och när fiskesäsongen börjar (i maj får man ännu inte fiska) invaderas området av sportfiskare med allsköns flytetyg och tält. Ett urgammalt rostigt logementsfartyg (troligen byggd av Valmet i Pansio) ligger vid en ö. Fiskeentusiasterna kan hyra övernattning i hytterna, och på akterdäck finns en liten restaurang som drivs av ett fryntligt äldre fruntimmer.
När vi angjorde vid fartyget fanns det inte många människor där, men restaurangen var öppen. Sergej lånade filar och tänger av logementsbåtens besättning, hoppade i Dnjepr och började fixa den skadade aluminiumpropellern.
Malin och jag gick ombord för att beställa bortstjsoppa med smetana och fiskkotletter av restaurangdamen. Näktergalarna sjöng i buskarna, blommorna doftade och Stora Mäktiga Dnjepr, lovsjungen i otaliga folkdikter flöt mörk och stilla förbi i det knivskarpa solskenet. Sergej fick propellern lagad och sällade sig till bordssällskapet. Aldrig förr har en iskall pärla till de läckra forellkotletterna smakat så gott! - Za Zdarovje drusija!
Hemfärden gick med fart i medström och medvind. När höghusen i Kiev började skönjas vid horisonten såg jag hur staden (3 miljoner invånare!) var intäckt av ett gult töcken av luftföroreningar från gammalmodiga kolkraftverk och diselbilar. Efter en dag i ren luft kände jag tydligt stenkolsröken i näsan. Precis samma lukt som från Strengbergs skorsten i Jakobstad när jag gick i skolan.
Ukraina har ännu en lång väg att vandra för att komma upp till EU-nivå inom miljötekniken. Man tycker att en del av pengarna som de mera välbeställda kievborna satsar på cityjeepar kunde användas för rökgasrening. Men var och en blir lycklig på sitt sätt.
tiistai 27. lokakuuta 2009
Rent dricksvatten till Afrika!
Om vi skeptiker har fel och koldioxidutsläpp höjer den globala medeltemperaturen kraftigt, vad borde göras?
Politikerna slår de mest fantastiska framtida utsläppsminskningar i bordet. Många tvivlar på visionen om en global neosocialistisk planhushållning med fossila bränslen inkluderat Kina, Indien och Ryssland.
Vi får se i Köpenhamn i december. Givetvis enas man under sluttimmarna om en deklaration som ryssar och kineser senare kan strunta i. Men delegaterna kommer att kramas och gråta av lycka över att ha räddat världen.
Koldioxidfri energi (undantaget kärnkraft och ved) är fortfarande mycket dyrare än fossil energi (vindkraft dubbelt dyrare, solelektricitet tio gånger dyrare) vilket i internationell konkurrens ger fördel åt dem som satsar fossilt. En rapport (RWI-insitute oktober 2009, Manuel Frondel) visade att de ”gröna” arbetsplatserna i Tysklands vind- och solkraftindustri har kostat enormt och därför indirekt orsakat en nettominskning av sysselsättningen och dessutom blockerat utveckling av ny teknologi. Solpanelerna görs i miljöskadliga fabriker i Kina, som dessutom plundrar Afrika på de sällsynta metaller som krävs.
Effektivering av industrins energianvändning kan däremot vara ekonomiskt lönsam, men potentialen finns främst i Ryssland och Kina eftersom EU:s (och även USA:s) industri redan har pressat ner sin specifika energiförbrukning nästan så långt det går med dagens teknologi.
Regeringens klimatdeklaration (Tynkkynen-kommittén) gav ett alternativ med tiotalet kärnkraftverk år 2050, samt ett alternativ med inga kärnkraftverk alls (t.o.m. Olkiluoto trean var nedlagd!), Gemensamt för båda var mycket vindkraft, bilar som förbrukande ett par liter per hundra, och boende nästan utan energiförbrukning (duschförbud för tonårstjejer?).
Eftersom teknologivisionerna var mest science-fiction och kostnadsberäkningar lyste med sin frånvaro deletade jag rapporten som värdelös. Endast i en grön drömvärld kan man negligera ekonomin och konkurrenskraften.
Anpassning till eventuella klimatförändringar föraktas av dem som vill att vi syndiga skall sluta äta kött, sluta köra bil, sluta resa med flyg, och sluta bada i badkar.
Att kallt väder dödar fler människor än varmt väder omnämns sällan.
Om somrarnas topptemperaturer i Sydeuropa ökar, kan man måla tak och asfalt med vit färg. Det skulle sänka lokala maxtemperaturer med över 10 grader Celsius!
Måste man i vattenfattiga och heta länder (som Spanien) odla gurkor och tomater (95% vatten) med konstbevattning och därefter frakta vattnet runt jorden med flyg? Vattnet räcker om man hushåller med det.
Hur många isbjörnar kan man indirekt rädda genom att ersätta stenkol med vindkraft? Man skjuter flera hundra isbjörnar per år. Det skulle vara enklare att fridlysa.
Trots att havsnivån det senaste seklet (naturligt) stigit med flera decimeter har Bangladesh genom att bygga vallar ökat markarealen med flera miljoner hektar. Utan vallar skulle Holland vara under vatten. Bygg pålförstärkta jordvallar för skydd av låglänta platser från stigande havsnivå!
Det dör hundra gånger fler människor per år av infektionssjukdomar och av brist på rent dricksvatten än vad som dör av oväder. Enligt http://www.charitywater.org/whywater/ kan en person i Afrika för 20 euro få rent dricksvatten i 20 år.
Påpiskade av ett tusental aggressiva lobbygrupper och storföretag (DuPont, Siemens, investeringsbanker, miljöorganisationer) och uppskrämda av media, subventionerar de rika länderna olönsam grön energi med ca. 100 miljarder euro årligen (Newsweek den 24 oktober, Stefan Theil). Ett enda års subventioner skulle räcka till rent dricksvatten för 5 miljarder människor i 20 års tid!
Det finns 6 miljader människor i världen av vilka 1,1 miljard lider av förorenat dricksvatten.
Politikerna slår de mest fantastiska framtida utsläppsminskningar i bordet. Många tvivlar på visionen om en global neosocialistisk planhushållning med fossila bränslen inkluderat Kina, Indien och Ryssland.
Vi får se i Köpenhamn i december. Givetvis enas man under sluttimmarna om en deklaration som ryssar och kineser senare kan strunta i. Men delegaterna kommer att kramas och gråta av lycka över att ha räddat världen.
Koldioxidfri energi (undantaget kärnkraft och ved) är fortfarande mycket dyrare än fossil energi (vindkraft dubbelt dyrare, solelektricitet tio gånger dyrare) vilket i internationell konkurrens ger fördel åt dem som satsar fossilt. En rapport (RWI-insitute oktober 2009, Manuel Frondel) visade att de ”gröna” arbetsplatserna i Tysklands vind- och solkraftindustri har kostat enormt och därför indirekt orsakat en nettominskning av sysselsättningen och dessutom blockerat utveckling av ny teknologi. Solpanelerna görs i miljöskadliga fabriker i Kina, som dessutom plundrar Afrika på de sällsynta metaller som krävs.
Effektivering av industrins energianvändning kan däremot vara ekonomiskt lönsam, men potentialen finns främst i Ryssland och Kina eftersom EU:s (och även USA:s) industri redan har pressat ner sin specifika energiförbrukning nästan så långt det går med dagens teknologi.
Regeringens klimatdeklaration (Tynkkynen-kommittén) gav ett alternativ med tiotalet kärnkraftverk år 2050, samt ett alternativ med inga kärnkraftverk alls (t.o.m. Olkiluoto trean var nedlagd!), Gemensamt för båda var mycket vindkraft, bilar som förbrukande ett par liter per hundra, och boende nästan utan energiförbrukning (duschförbud för tonårstjejer?).
Eftersom teknologivisionerna var mest science-fiction och kostnadsberäkningar lyste med sin frånvaro deletade jag rapporten som värdelös. Endast i en grön drömvärld kan man negligera ekonomin och konkurrenskraften.
Anpassning till eventuella klimatförändringar föraktas av dem som vill att vi syndiga skall sluta äta kött, sluta köra bil, sluta resa med flyg, och sluta bada i badkar.
Att kallt väder dödar fler människor än varmt väder omnämns sällan.
Om somrarnas topptemperaturer i Sydeuropa ökar, kan man måla tak och asfalt med vit färg. Det skulle sänka lokala maxtemperaturer med över 10 grader Celsius!
Måste man i vattenfattiga och heta länder (som Spanien) odla gurkor och tomater (95% vatten) med konstbevattning och därefter frakta vattnet runt jorden med flyg? Vattnet räcker om man hushåller med det.
Hur många isbjörnar kan man indirekt rädda genom att ersätta stenkol med vindkraft? Man skjuter flera hundra isbjörnar per år. Det skulle vara enklare att fridlysa.
Trots att havsnivån det senaste seklet (naturligt) stigit med flera decimeter har Bangladesh genom att bygga vallar ökat markarealen med flera miljoner hektar. Utan vallar skulle Holland vara under vatten. Bygg pålförstärkta jordvallar för skydd av låglänta platser från stigande havsnivå!
Det dör hundra gånger fler människor per år av infektionssjukdomar och av brist på rent dricksvatten än vad som dör av oväder. Enligt http://www.charitywater.org/whywater/ kan en person i Afrika för 20 euro få rent dricksvatten i 20 år.
Påpiskade av ett tusental aggressiva lobbygrupper och storföretag (DuPont, Siemens, investeringsbanker, miljöorganisationer) och uppskrämda av media, subventionerar de rika länderna olönsam grön energi med ca. 100 miljarder euro årligen (Newsweek den 24 oktober, Stefan Theil). Ett enda års subventioner skulle räcka till rent dricksvatten för 5 miljarder människor i 20 års tid!
Det finns 6 miljader människor i världen av vilka 1,1 miljard lider av förorenat dricksvatten.
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)
