Näytetään tekstit, joissa on tunniste energi. Näytä kaikki tekstit
Näytetään tekstit, joissa on tunniste energi. Näytä kaikki tekstit
perjantai 15. maaliskuuta 2013
Vindkraft i Finland - ett onödigt slag i luften
Här kommer debattinlägget jag publcerade i världstidningen Åbo Underrättelser
den 15 mars 2013. I tidigare inlägg har vindkraftverk både kallats "monstermöllor" och "änglar". "Byapenning" eller ersättning till lokalbefolkningen påstås höja acceptanser för vindkraftverk - stämmer, på 1970-talet betalade cellulosfabriken Scaumans i Jakobstad pengar (under bordet givetvis) som erättning år Larsmoborna för det förstörda fiskevattnet. Om inga andra påtryckningar hade kommit, hade det aldrig lönat sig att bygga vattenreningsverk överhuvudtaget. Money rules!
”Ju fler som sett och upplevt vind(krafts)parker, planerade på ett professionellt sätt, desto färre är negativa” säger Ansgar Hahn i en intervju i ÅU den 9 mars.
Men att döma av alla hetsiga meningutbyten jag läst på nätet om Englands och Tysklands vindkraft är en avsevärd del lokalbefolkningen ilsken och uppgiven.
Vi ser en kombination av resignation, frustration och acceptans. Acceptans befrämjas av att bo tillräckligt långt från möllorna och av övertygelsen att vindkraft är bra för miljön, samt av att tjäna pengar på möllorna. Resignation är samma fenomen som att lokalbefolkningen i Virttaa ås inte längre orkar protestera mot fördärvandet av deras naturliga grundvatten.
Många tyskar och britter som stördes av att bo nära monsteränglarna och hade råd att flytta bort har flyttat. De som vill men inte kan flytta har resignerat och lever vidare.
För egen del är slutsatsen att absolut inte köpa sommarstuga för ålderns höst inom 2000 meter från ett vindkraftverk.
Miljöpåverkan kan tolereras om nyttan är betydligt större än skadan. Som exempel tror jag att Talvivaara är miljömässigt och ekonomiskt en hållbar satsning då barnsjukdomarna på vattensidan är kurerade. Men vad är nyttan av att bygga vindkraftverk i Finland?
”Vi kan alla njuta av el producerad med vindkraftverk, vi behöver inte importera stenkol och olja...” säger Ansgar Hahn.
Njutningen av el från vindkraft är begränsad till de timmar då det blåser bra. Vid svag vind ersätts inhemsk vindel med reglerkraft.
Enligt regeringens klimat-och energipolitiska strategi ska Finland ha 2000 MW installerad vindeffekt år 2020. Under endast 10 procent av tiden blir effekten över 1500 MW. Under 40 procent av tiden blir effekten under 500 MW dvs. mindre än Ensos biokraftverk i Anjalankoski räknat som medelenergi för denna tidsperiod. Aldrig förr har det varit så mycket hallå om så lite energi!
Enligt strategin ska dessa nya vindkraftverk producera 6 TWh (terawattimmar) energi per år vilket nog baserar sig på en överoptimistisk verkningsgrad. Men även om det skulle stämma är det endast 1,5 procent av Finlands totala primärenergibehov (alla energikällor inräknade) på ca. 400 TWh per år.
Då vindkraftseffekten är nära noll under de kallaste vintertimmarna ökar beroendet av rysk reglerkraft (kärnkraft och kolkondens) eftersom Sveriges planerade vindkraftsutbyggnad lägger beslag på reglerkapacitet från svensk vattenkraft. Dessutom råder det vattenbrist under vissa år.
En del av elimporten kan vara vindel om det blåser någon annanstans. Men ändå krävs mycket reglerkraft. Se http://www.co2-raportti.fi/index.php?page=blogi&news_id=2924
Absurt är att ju sämre det blåser i Finland, desto billigare blir det för oss konsumenter. Elpriset på börsen är nämligen 30-50 euro/MWh medan inmatningstariffen för vindel är 83,5-105,3 euro/MWh. Den subventionerade profiten stannar inte i Kimito utan hamnar till största delen i exploatörernas fickor.
Vindkraften tvingar speciellt i England, Tyskland, Danmark och Spanien kolkondenskraften att köra dellast under blåsiga dagar vilket ökar de specifika utsläppen jämfört med fullast. Inget kolkondenskraftverk har kunnat stängas som resultat av vindkraftsutbyggnaden. I stället planeras många fler i Tyskland till följd av kärnkraftens avskaffande enligt den trettio år gamla sanningen att alternativet till uran heter stenkol.
På sajten http://www.newsmill.se/node/34649 skriver teknologie doktorerna Söderström och Höök under rubriken ”Den gröna energins mörka undersida” om den sällsynta jordartsmetallen Neodym som till 97% produceras i Kina med fruktansvärd miljöförstöring. Neodym används i vindkraftverksgeneratorer.
I Finland används stenkol oftast i CHP-kraftverk (tex. i Helsingfors och Nådendal) dvs. sådana som producerar värme med elektricitet som biprodukt. Vindkraften (som producerar endast el) kunde leda till att CHP-verk under blåsiga dagar minskar sin elproduktion i förhållande till värmeproduktionen. Att på detta sätt köra CHP som reglerkraft vill man absolut undvika av miljöskäl.
Det stämmer därför inte alls att vindkraft skulle minska stenkolsimporten. I stället minskar man under blåsiga dagar tillfälligt importen av (billig) el från börsen till förmån för (dyr) vindel för att inte störa CHP-verken. Däremot kan stenkol delvis ersättas med fasta biobränslen, naturgas, torv, eller biogas.
Det stämmer inte heller generellt att vindkraft minskar oljeimporten. Av Finlands oljeimport på 10 miljoner ton per år går hälften till trafiken och där finns en stor sparpotential i energisnåla fordon, järnvägstransporter, bättre logistik, närproducerade livsmedel etc. Den andra hälften av oljan går främst till olika industriprocesser där naturgas, inte elektricitet, inom överskådlig framtid är alternativet. Framtida import av förvätskad skiffergas gör oss mindre beroende av Gazprom.
En liten del av oljan används fortfarande för husuppvärmning och där är jordvärme ett gångbart alternativ. Jordvärme (och luftvärmepumpar) drivs med elektricitet som delvis kan härstamma från vindkraft. Men under en stor del av årets timmar genereras minimalt med elektricitet från (inhemska) vindkraftverk. Om vi i stället tänker oss att jordvärmens el levereras från CHP får vi oberoende av bränslet mycket hög totalverkningsgrad.
Dessa sammanhang är ganska svåra att begripa, men är förklaringen till att samtliga (!) utredningar kommit fram till att stöd till bränsle från skogen är mycket effektivare resurshushållning än subventioner till vindkraft om man vill öka andelen förnybar energi och minska de kalkylerade koldioxidutsläppen.
Kärnkraft behövs för den för välståndet livsviktiga exportindustrin. Det är den ineffektiva kolkondenskraften (t.ex. i Ingå, Björneborg, Kristinestad) som ska ersättas med mera kärnkraft. Kärnkraftverk ska köra grundlast och passar inte som reglerkraft för den nyckfulla vindkraften.
Till sist vill jag påpeka att en populär jämförelse mellan vågbrus och vindkraftsbuller inte är relevant eftersom vågbruset är okorrelerat (slumpvis) brus som människans gener är vana vid medan vindkraftsbullret är ett teknologiskt korrelerat (pulserade) periodiskt buller som lär kunna ödelägga nattsömnen för känsliga individer.
keskiviikko 21. lokakuuta 2009
Ingenjör för miljö och energi
Vid Åbo Akademi i Finland kan man studera till diplomingenjör (motsv. civilingenjör i Sverige) på svenska. Förr hette fakulteten Kemisk-tekniska fakulteten, men nu heter den Tekniska fakulteten (TkF) och det som närmast motsvara den gamla ”hederliga” akademiingenjörsexamen är utbildningsprogrammet Kemiteknik.
Att vi kallades lite spydiskt ”bergsrådsskolan” förr i tiden kan vi nuförtiden ta som en komplimang. Om utbildningen är bra, vilket den är, ger den bra chanser för diplomingenjören till att överta ledaruppgifter inom näringsliv och samhälle. Att vi har bra kontakter med företagen är väl också riktigt bra för studenterna i dessa svåra tider! Och i dag satsar vi stort på miljö och energi.
Starta på
http://www.abo.fi/
och klicka uppe till vänster på Fakulteter och ämnen, gå sen nedåt på saiten, så får du veta allt och lite till om du inte går vilse i hemside-djungeln!
Att vi kallades lite spydiskt ”bergsrådsskolan” förr i tiden kan vi nuförtiden ta som en komplimang. Om utbildningen är bra, vilket den är, ger den bra chanser för diplomingenjören till att överta ledaruppgifter inom näringsliv och samhälle. Att vi har bra kontakter med företagen är väl också riktigt bra för studenterna i dessa svåra tider! Och i dag satsar vi stort på miljö och energi.
Starta på
http://www.abo.fi/
och klicka uppe till vänster på Fakulteter och ämnen, gå sen nedåt på saiten, så får du veta allt och lite till om du inte går vilse i hemside-djungeln!
maanantai 19. lokakuuta 2009
Regeringens energipolitik och framtidsfantasier
Startnot: Du som vill bli expert på energi och miljö skall inte studera till pol.kand. som Oras Tynkkynen (grön riksdagman, utsett till regeringens klimatpolitiska expert), utan i stället till diplomingenjör vid Åbo Akademi! Du behöver inte kunna finska, utbildningen är på svenska i Finland och Åbo är en trevlig stad (med världens vackraste flickor....)
Mera info på www.abo.fi
http://www.abo.fi/student/tkf/
Understryker först några viktiga fakta innan jag kommenterar Statsrådents klimat-och energipolitiska deklaration 28/2009 (Oras Tynkkynen-rapporten).
Finländarens lön i euro är omvandlingsbar till hårda produkter som bilar och datorer och kan förbli hög endast om landets industri tilllverkar (och exporterar) hårda produkter. Då industriproduktionen kollapsar och ”tjänstesamhället” tar över kommer även den allmänna lönenivån att kollapsa eftersom man (förenklat) inte kan köpa ny bil med pengar som man förtjänat genom att klippa grannens häck. Endast om japanerna fått t.ex. papper eller elmotorer kan de levera bilar. Observera att medellönen i (industrifattiga) Estland är 800 euro per månad, medan (industrilandet) Finlands medellön är 2.900 euro per månad.
Då exporten förr i tiden minskade, sänktes lönernas utländska köpkraft med devalvering. Men det går inte längre.
Efter förra krisen räddades vi av Nokia och skogsindustrin.
Men till skillnad från situationen under 1990-talet, har lågkostnadsländerna (Kina, Indien Östeuropa, Latinamerika) numera tagit fast vårt teknologiska försprång medan våra produktionskostnader (löner, energi, råvaror, miljöteknik) har stigit. Endast vissa tunga industrisektorer med specialkunnande är ännu konkurrenskraftiga.
Enligt Finlands Bank gör landets exportstruktur uppgången långsam. Tidigare exportnivå är osannlik då krisen orsakat ”globala strukturomvandligar”, eller att den tunga industrins nyinvesteringar sker i lågkostandsländer.
Investerarna (och välståndet) skulle i dag behöva en positiv signal för att investera i Finlands industri. Tillstånd borde beviljas för alla tre kärnkraftsprojekt. Hur många som byggs bestäms av marknaden, inte av politikerna.
Som en följd av industriproduktionens nedgång (industriproduktionen har minskat med 21%, beställningarna med 37% och metallindustrins beställningar med 45%) balanseras statsbudgeten på 50 miljarder euro med lån på ofattbara 13 miljarder euro. En fjärdedel av budgeten (26%) är lånade pengar som belastar kommande generationer och med vilka fiktionen om fortsatt lönenivå på 2.900 euro upprätthålls.
Lånesumman är större än inkomst- och förmögenhetsskatten (10 miljarder), större än social-och hälsovårdsutgifterna (11 miljarder) och lika stor som omsättningsskatten (13 miljarder). Och trots de lånade sedelbuntarna tvingas stat och kommun ändå till destruktiva uppsägningar och permitteringar.
Enligt Tynkkynen-rapporten minskas koldioxidutsläppen med 80% till år 2050. Här finns ingen kris och inga globala konkurrensbekymmer, utan finska politiker kan med lagar och skatter reglera framtiden i en isolerad Lyckebovärld. Det påminner om Lenins tidiga visioner.
För utsläppsmålet presenteras fyra famtidsscenarier eller fantasier, A,B,C och D.
I den första (gröna) A-fantasin, finns det inga kärnkraftverk år 2050 (Olkiluoto trean har rivits!) inte heller metalltillverkning från malm (Rautaruukki har flyttat till Kina?). Industrin består av ”ny kunskapsproduktion, nanoteknologi, bioteknologi och nya Nokior genom klimatteknologi”. Privatbilism finns kvar främst på landsbygden.
I den fjärde (kokoomus) D-fantasin finns det hela 11 st. kärnkraftverk (av dagens storlek) år 2050! Tung industrin finns kvar och drivs med kärnkraftverk. Kova peli, men kärnkraft tilltalar min teknokratsjäl på något vis.
De två andra B och C-fantasierna är sedan center-socialdemokratiska hybrider mellan A och D. Där nämns även torv (Finlands största inhemska energiresurs!) förutsatt att koldioxiden avskiljs och lagras, en komplicerad och dyr hypotetisk teknologi.
Men samtliga scenarier har nästan samma framtidsfantasier om vindkraft, trafikbränsle och husens energibalans. Byggnadsindustri- och vindkraftslobbyn har lyckats bra i Tynkkynen-kommittén.
År 2050 skall det produceras lika mycket elenergi med vindkraft som vi producerar med kärnkraft i dag. Det betyder 2000 st. nya 5MW möllor som genast måste börja byggas med en takt av 50 st. jättemöllor per år. Detta är fullständigt orealistiskt! Inte ens de i förplanering varande jättelika vindparkerna utanför Uleåborg och Korsnäs (totalt 180 st. möllor) kan förverkligas i så snabb takt. Och varifrån skall reglerkraften tas?
Bilarna skall år 2050 dra endast 2 liter bränsle per 100 km eller gå på ”biobränslen eller förnyelsebar el”. Tro det den som vill. Och hur skall bilen hållas varm på vintern?
Bostadsbeståndet som helhet skall om endast 40 år förbruka 60% mindre värmeenergi än i dag. Även detta är ett fantastiskt krav. De bostäder som byggs i dag står nämligen kvar år 2050. Ett nybyggd välisolerad radlägenhet med frånvärmeväxlare som i dag konsumerar energi motsvarande 1000 kg olje-ekvivalenter per år skulle alltså ombyggas för att förbruka endast 400 kg olje-ekvivalenter. Påtryckningsmedlet säges vara klimatanpassad fastighetsskatt.
Men med en radikal klimatuppvärmning samt avstängning av varmvattnet så att att tonårdstjejerna inte trivs för bra i duschen kan kanske fantasin bli verklighet.
Mera info på www.abo.fi
http://www.abo.fi/student/tkf/
Understryker först några viktiga fakta innan jag kommenterar Statsrådents klimat-och energipolitiska deklaration 28/2009 (Oras Tynkkynen-rapporten).
Finländarens lön i euro är omvandlingsbar till hårda produkter som bilar och datorer och kan förbli hög endast om landets industri tilllverkar (och exporterar) hårda produkter. Då industriproduktionen kollapsar och ”tjänstesamhället” tar över kommer även den allmänna lönenivån att kollapsa eftersom man (förenklat) inte kan köpa ny bil med pengar som man förtjänat genom att klippa grannens häck. Endast om japanerna fått t.ex. papper eller elmotorer kan de levera bilar. Observera att medellönen i (industrifattiga) Estland är 800 euro per månad, medan (industrilandet) Finlands medellön är 2.900 euro per månad.
Då exporten förr i tiden minskade, sänktes lönernas utländska köpkraft med devalvering. Men det går inte längre.
Efter förra krisen räddades vi av Nokia och skogsindustrin.
Men till skillnad från situationen under 1990-talet, har lågkostnadsländerna (Kina, Indien Östeuropa, Latinamerika) numera tagit fast vårt teknologiska försprång medan våra produktionskostnader (löner, energi, råvaror, miljöteknik) har stigit. Endast vissa tunga industrisektorer med specialkunnande är ännu konkurrenskraftiga.
Enligt Finlands Bank gör landets exportstruktur uppgången långsam. Tidigare exportnivå är osannlik då krisen orsakat ”globala strukturomvandligar”, eller att den tunga industrins nyinvesteringar sker i lågkostandsländer.
Investerarna (och välståndet) skulle i dag behöva en positiv signal för att investera i Finlands industri. Tillstånd borde beviljas för alla tre kärnkraftsprojekt. Hur många som byggs bestäms av marknaden, inte av politikerna.
Som en följd av industriproduktionens nedgång (industriproduktionen har minskat med 21%, beställningarna med 37% och metallindustrins beställningar med 45%) balanseras statsbudgeten på 50 miljarder euro med lån på ofattbara 13 miljarder euro. En fjärdedel av budgeten (26%) är lånade pengar som belastar kommande generationer och med vilka fiktionen om fortsatt lönenivå på 2.900 euro upprätthålls.
Lånesumman är större än inkomst- och förmögenhetsskatten (10 miljarder), större än social-och hälsovårdsutgifterna (11 miljarder) och lika stor som omsättningsskatten (13 miljarder). Och trots de lånade sedelbuntarna tvingas stat och kommun ändå till destruktiva uppsägningar och permitteringar.
Enligt Tynkkynen-rapporten minskas koldioxidutsläppen med 80% till år 2050. Här finns ingen kris och inga globala konkurrensbekymmer, utan finska politiker kan med lagar och skatter reglera framtiden i en isolerad Lyckebovärld. Det påminner om Lenins tidiga visioner.
För utsläppsmålet presenteras fyra famtidsscenarier eller fantasier, A,B,C och D.
I den första (gröna) A-fantasin, finns det inga kärnkraftverk år 2050 (Olkiluoto trean har rivits!) inte heller metalltillverkning från malm (Rautaruukki har flyttat till Kina?). Industrin består av ”ny kunskapsproduktion, nanoteknologi, bioteknologi och nya Nokior genom klimatteknologi”. Privatbilism finns kvar främst på landsbygden.
I den fjärde (kokoomus) D-fantasin finns det hela 11 st. kärnkraftverk (av dagens storlek) år 2050! Tung industrin finns kvar och drivs med kärnkraftverk. Kova peli, men kärnkraft tilltalar min teknokratsjäl på något vis.
De två andra B och C-fantasierna är sedan center-socialdemokratiska hybrider mellan A och D. Där nämns även torv (Finlands största inhemska energiresurs!) förutsatt att koldioxiden avskiljs och lagras, en komplicerad och dyr hypotetisk teknologi.
Men samtliga scenarier har nästan samma framtidsfantasier om vindkraft, trafikbränsle och husens energibalans. Byggnadsindustri- och vindkraftslobbyn har lyckats bra i Tynkkynen-kommittén.
År 2050 skall det produceras lika mycket elenergi med vindkraft som vi producerar med kärnkraft i dag. Det betyder 2000 st. nya 5MW möllor som genast måste börja byggas med en takt av 50 st. jättemöllor per år. Detta är fullständigt orealistiskt! Inte ens de i förplanering varande jättelika vindparkerna utanför Uleåborg och Korsnäs (totalt 180 st. möllor) kan förverkligas i så snabb takt. Och varifrån skall reglerkraften tas?
Bilarna skall år 2050 dra endast 2 liter bränsle per 100 km eller gå på ”biobränslen eller förnyelsebar el”. Tro det den som vill. Och hur skall bilen hållas varm på vintern?
Bostadsbeståndet som helhet skall om endast 40 år förbruka 60% mindre värmeenergi än i dag. Även detta är ett fantastiskt krav. De bostäder som byggs i dag står nämligen kvar år 2050. Ett nybyggd välisolerad radlägenhet med frånvärmeväxlare som i dag konsumerar energi motsvarande 1000 kg olje-ekvivalenter per år skulle alltså ombyggas för att förbruka endast 400 kg olje-ekvivalenter. Påtryckningsmedlet säges vara klimatanpassad fastighetsskatt.
Men med en radikal klimatuppvärmning samt avstängning av varmvattnet så att att tonårdstjejerna inte trivs för bra i duschen kan kanske fantasin bli verklighet.
torstai 8. lokakuuta 2009
Studera energi och miljö till diplomingenjör!
Många studenter som funderar på vad de skall bli när de är stora borde veta att vid Tekniska Fakulteten (TkF) i Åbo Akademi (Åbo-Finland) kan man bli diplomingenjör (samma som civilingenjör i Sverige) med goda färdigheter i energi och miljöteknik. Vid TkF får Du just den bästa skolningen för att lösa dagens och framtidens energi- och miljöproblem! Och dessutom goda arbetsmöjligheter. Här finns mera information (men hemsidan är tyvärr en aning tillkrånglad, så det gäller att klicka hit och dit)
http://www.abo.fi/public/
https://www.abo.fi/student/ktavdelningen
Man behöver inte kunna finska för att studera vid Åbo Akademi, och man behöver inte ens kunna svenska riktigt bra eftersom det tekniska innehållet och facktermerna inte är speciellt beroende av språket. Den svenska man behöver lär man sig snabbt.
Diplomigenjörer från Åbo Akademi brukar lätt få arbete i de mest olika företag i Sverige, Finland, Norden, ja i hela världen.
Studentlivet i Åbo är livligt och kemistklubben ordnar mycket roliga fester och företagsbesök. Är man intresserad av musik eller sport finns det studentkörer och –orkestrar samt idrottslag som man kan vara med i.
Tyvärr var det detta år ganska få sökande till TkF. Samtidigt var det ingen brist på sökanden till de andra diplomingenjörsutbildningarna i Finland vilket gör TkF till ett tråkigt undantag. Jag tror att det finns många orsaker, men vissa orsaker är mera betydande än andra.
Något är fungerar dåligt i informationen och marknadsföringen. Den information som kommer via bekanta, föräldrarna och har att göra med tradition och bakgrund inom företagslivet verkar vara den enda som fungerar. När jag kustodierar vid tentamina stöter jag på en lång rad kända efternamn och på många ser jag att de liknar sin mamma eller pappa, som också studerat vid TkF (KTF). Själv hade jag min kusin flygar-Calle Bruun som förebild, han var akademiingenjör. När det blev klart att jag inte ville bli yrkesmusiker som pappa, tänkte jag att jag kunde bli kemisk ingenjör som Carl-Erik, jobba på Schaumans i Jakobstad och dessutom göra något åt fabrikens vatteföroreningar som skrämde bort gäddorna från vår sommarstuga.
Därifrån kommer jag in på följande synpunkt: Hurudan bild av diplomingenjörens arbete och av miljövård får gymnasisterna av media och av lärarna? Media som älskar dåliga nyheter, har det senaste året läst dödsrunor över Finlands skogsindustri, som av tradition sysselsatt många akademiingenjörer. Att cellulosafabriken i Kaskö stängdes var knappast någon bra reklam för TkF. Men å andra sidan är det numera få nyutdimitterade akademiingenjörer som går direkt till skogsindustrin. De duger till mångahanda arbetsuppgifter i många typer av företag, en förvånansvärt stor del arbetar i huvudstadsregionen. Skogsindustrins svåra situation är nog ingen reellt argument mot vår utbildning.
Gymnasielärarna i naturvetenskap har givetvis en viktig roll. Min lärare, Eyvind Still i Jakobstad var mycket inspirerande och hans bror Ebbe var min idol, min matematiklärare i KTF. Tyvärr har gymnasielärarna knappast någon uppfattning om diplomingenjörens arbete, men om de gör undervisningen intressant ökar intresset för tekniska studier. Att tekniska lösningar och tekniskt kunnande krävs för att lösa dagen och framtidens miljöproblem är ju helt självklart, men talas det här om för gymnasisterna i tillräcklig utsträckning?
Precis som alla andra universitetsutbildningar innehåller TkF både teoretiskt svåra ämnen och lättare deskriptiva ämnen. Praktiska ämnen och direkta tillämpningar är inte och skall inte heller vara de mest centrala på universitetsnivå. Konkurrensen mellan TkF och yrkeshögskolornas mera praktiskt betonade utbildning, speciellt i Vasa och Helsingfors är hård i Svensk-Finland och studenter som skyggar inför grundkurser t.ex. i matematik lyssnar gärna till yrkeshögskolornas reklam.
Finlandssvenskarna är få, och KTF har av tradition haft hälften finskspråkiga elever. Nu har jag inte exakta uppgifter, men det förefaller som om TkF inte längre skulle vara ett populärt alternativ bland finskspråkiga studenter. Det kan bero på att kunskaperna i svenska överlag har minskat i synnerhet hos de mindre språkintresserade pojkarna då den obligatoriska studentsvenskan avskaffades. Dessutom har vårt språkprov fått dåligt rykte att vara svårt, även om kraven modifierats på senare tid. Men framför allt förefaller TkF numera att var helt okänt på finskt håll!
Ålänningarna är ett kapitel för sig. Vi har genom tiderna haft många goda åländska elever i TkF, men nuförtiden åker de flesta till Sverige för att studera. Jag har tillochmed hört argumentet att man inte kan studera vid ÅA om man inte kan finska.
Hur bra är vår undervisning? Jag är dagligen i kontakt med studenterna och vi har dessutom kursutvärdering som man kan besvara anonymt. Jag tycker vi får genomgående positiva omdömen av eleverna, även om de ibland retar upp sig på vissa saker, men dessa försöker vi åtgärda så gott det går. Jag tror att vår undervisning är både innehållsmässigt och formmässigt riktigt bra och vi har dessutom den fördelen som liten högskola att vi kan ge personlig hjälp och vägledning. Genom att vi också forskar, kan vi (i motsats till yrkeshögskolorna) alltid lära ut det allra modernaste kunnandet.¨
Jarl Ahlbeck, lektor i miljövårdsteknik, TkF, Åbo Akademi
tel +358-400-899226
http://www.abo.fi/public/
https://www.abo.fi/student/ktavdelningen
Man behöver inte kunna finska för att studera vid Åbo Akademi, och man behöver inte ens kunna svenska riktigt bra eftersom det tekniska innehållet och facktermerna inte är speciellt beroende av språket. Den svenska man behöver lär man sig snabbt.
Diplomigenjörer från Åbo Akademi brukar lätt få arbete i de mest olika företag i Sverige, Finland, Norden, ja i hela världen.
Studentlivet i Åbo är livligt och kemistklubben ordnar mycket roliga fester och företagsbesök. Är man intresserad av musik eller sport finns det studentkörer och –orkestrar samt idrottslag som man kan vara med i.
Tyvärr var det detta år ganska få sökande till TkF. Samtidigt var det ingen brist på sökanden till de andra diplomingenjörsutbildningarna i Finland vilket gör TkF till ett tråkigt undantag. Jag tror att det finns många orsaker, men vissa orsaker är mera betydande än andra.
Något är fungerar dåligt i informationen och marknadsföringen. Den information som kommer via bekanta, föräldrarna och har att göra med tradition och bakgrund inom företagslivet verkar vara den enda som fungerar. När jag kustodierar vid tentamina stöter jag på en lång rad kända efternamn och på många ser jag att de liknar sin mamma eller pappa, som också studerat vid TkF (KTF). Själv hade jag min kusin flygar-Calle Bruun som förebild, han var akademiingenjör. När det blev klart att jag inte ville bli yrkesmusiker som pappa, tänkte jag att jag kunde bli kemisk ingenjör som Carl-Erik, jobba på Schaumans i Jakobstad och dessutom göra något åt fabrikens vatteföroreningar som skrämde bort gäddorna från vår sommarstuga.
Därifrån kommer jag in på följande synpunkt: Hurudan bild av diplomingenjörens arbete och av miljövård får gymnasisterna av media och av lärarna? Media som älskar dåliga nyheter, har det senaste året läst dödsrunor över Finlands skogsindustri, som av tradition sysselsatt många akademiingenjörer. Att cellulosafabriken i Kaskö stängdes var knappast någon bra reklam för TkF. Men å andra sidan är det numera få nyutdimitterade akademiingenjörer som går direkt till skogsindustrin. De duger till mångahanda arbetsuppgifter i många typer av företag, en förvånansvärt stor del arbetar i huvudstadsregionen. Skogsindustrins svåra situation är nog ingen reellt argument mot vår utbildning.
Gymnasielärarna i naturvetenskap har givetvis en viktig roll. Min lärare, Eyvind Still i Jakobstad var mycket inspirerande och hans bror Ebbe var min idol, min matematiklärare i KTF. Tyvärr har gymnasielärarna knappast någon uppfattning om diplomingenjörens arbete, men om de gör undervisningen intressant ökar intresset för tekniska studier. Att tekniska lösningar och tekniskt kunnande krävs för att lösa dagen och framtidens miljöproblem är ju helt självklart, men talas det här om för gymnasisterna i tillräcklig utsträckning?
Precis som alla andra universitetsutbildningar innehåller TkF både teoretiskt svåra ämnen och lättare deskriptiva ämnen. Praktiska ämnen och direkta tillämpningar är inte och skall inte heller vara de mest centrala på universitetsnivå. Konkurrensen mellan TkF och yrkeshögskolornas mera praktiskt betonade utbildning, speciellt i Vasa och Helsingfors är hård i Svensk-Finland och studenter som skyggar inför grundkurser t.ex. i matematik lyssnar gärna till yrkeshögskolornas reklam.
Finlandssvenskarna är få, och KTF har av tradition haft hälften finskspråkiga elever. Nu har jag inte exakta uppgifter, men det förefaller som om TkF inte längre skulle vara ett populärt alternativ bland finskspråkiga studenter. Det kan bero på att kunskaperna i svenska överlag har minskat i synnerhet hos de mindre språkintresserade pojkarna då den obligatoriska studentsvenskan avskaffades. Dessutom har vårt språkprov fått dåligt rykte att vara svårt, även om kraven modifierats på senare tid. Men framför allt förefaller TkF numera att var helt okänt på finskt håll!
Ålänningarna är ett kapitel för sig. Vi har genom tiderna haft många goda åländska elever i TkF, men nuförtiden åker de flesta till Sverige för att studera. Jag har tillochmed hört argumentet att man inte kan studera vid ÅA om man inte kan finska.
Hur bra är vår undervisning? Jag är dagligen i kontakt med studenterna och vi har dessutom kursutvärdering som man kan besvara anonymt. Jag tycker vi får genomgående positiva omdömen av eleverna, även om de ibland retar upp sig på vissa saker, men dessa försöker vi åtgärda så gott det går. Jag tror att vår undervisning är både innehållsmässigt och formmässigt riktigt bra och vi har dessutom den fördelen som liten högskola att vi kan ge personlig hjälp och vägledning. Genom att vi också forskar, kan vi (i motsats till yrkeshögskolorna) alltid lära ut det allra modernaste kunnandet.¨
Jarl Ahlbeck, lektor i miljövårdsteknik, TkF, Åbo Akademi
tel +358-400-899226
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)
