Testamente för en snart pensionerad lektor i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi

PM internt för Åbo Akademi

av Jarl Ahlbeck,  docent och lektor i miljövårdsteknik vid laboratoriet för anläggnings- och systemteknik. Maj 2014.

 

Sammanfattning.

I.                   Institutionsrådet vid institutionen för kemiteknik (IKT) beslöt år 2012 i personalplanen att inriktningen för professuren i ”anläggningsteknik” vid laboratoriet för anläggnings- och systemteknik (AST) inriktas mot huvudämnet ”energi- och miljöteknik” när den nuvarande innehavaren, Tapio Westerlund går i pension (sannolikt år 2017). Dessutom antyds en annan möjlig framtida placering än AST i Åbo.

           AST är med professurens nuvarande inriktning anläggningsteknik för tillfället det enda laboratoriet vid IKT som har erhållit status som spetsforskningsenhet!

 

Undertecknad med 45 års erfarenhet av arbete vid laboratoriet och inom industrin, hävdar att beslutet har katastrofala konsekvenser och bör rivas upp.  Det är av avgörande strategisk betydelse för forskning, undervisning och speciellt för Åbo Akademis externa resursanskaffning, att professuren återbesätts med motsvarande huvudinriktning och stannar vid AST i Åbo.

 

Under Westerlunds tid sedan år 1985 har 26 doktorsarbeten och 240 diplomarbeten utförts vid AST. 350 vetenskapliga publikationer har producerats.  Över 10 miljoner euro har anskaffats som extern finansiering till Åbo Akademi. Detta visar att forskningsinriktningen är central för industri- och andra finansiärer.

 

II.                Undertecknads lektorat i miljövårdsteknik vid AST indras vid pensioneringen hösten 2014 och kurserna avvecklas. Detta är ett svek mot studenterna som i stort antal hittills entusiastiskt gått kurserna i miljövårdsteknik (CleanTech) och förväntar sig sådan undervisning även i fortsättningen. Ett löjets skimmer dras över begreppet ”miljöuniversitet”.

 

III.             Undervisningsmedlen för lärare i industriell systemteknik vid AST försvinner 2014. Då denna undervisning gett baskunskaperna för professurens primära forskningsinriktning, processoptimering, är detta ett hårt slag mot forskarrekryteringen och kontraproduktivt både vetenskapligt och ekonomiskt.

 

IV.             Då dessutom professuren i processteknik ombildas till tenure-track, är ovanstående beslut sammantagna ett förödande dråpslag mot toppforskningsenheten AST.

 

V.                Undertecknad har som lektor vid AST aldrig av IKT:s ledning blivit informerad om motiveringen till beslut som berör AST. Av laboratoriets personal och professor Westerlund enhälligt omfattade och välmotiverade skriftliga ställningstaganden har aldrig beaktats. Huruvida problemen beror på institutionsrådets aningslöshet och/eller på för ett forskarsamfund ovärdig revirkamp och mygel är omöjligt att bedöma. Men under 45 år har undertecknad aldrig upplevt en liknande diktatpolitik, brist på genomskinlighet och en så fullständig brist på företagsdemokrati som vid Åbo Akademi i dag.  

 

Professurens historiska bakgrund och nuläge.

År 1927 skapades AST-professurens föregångare, professuren i maskinbyggnad genom en donation av den Svenska Tekniska Vetenskapsakademien i Finland som för detta ändamål fått en stor donation av bergsrådet, tekn.dr.h.c. Theodor Lindroos. Harald Kyrklund  bestred professuren 1929-1937. Den besattes ordinarie år 1937 av Jarl Salin, legendarisk skapare av ”salinologin”, då på fysik och matematik baserad processteknik blev avgörande för ÅA-ingenjörernas kompetens och ofattbara framgångar. Jarl Salin efterföljdes av Bertel Myréen, varvid professuren omdöptes till anläggningsteknik medan substansen i princip förblev densamma. Mauri Soininen efterträdde Myréen. Båda är stora namn inom undervisning, forskning och industriella tillämpningar.

Det teknologiska arvet förvaltas i dag av Tapio Westerlund i samarbete med professorerna i värme- och strömningsteknik (VST), reglerteknik (RT) och teknisk kemi och reaktionsteknik (TKR). Den högtstående processtekniska traditionen har bevarats och utvecklats genom åren med hjälp av ökat inslag av matematik och datateknik. Westerlund är ämnesansvarig för huvudämnet process- och systemteknik som på engelska heter Process Systems Engineering och i dag är ett viktigt ämne vid tekniska universitet världen över. Kursen i ”anläggnings- och systemteknik” är en central kurs inom huvudämnet. Det är en tung industriellt betonad kurs med avancerade matematiska beräkningar och har den industriella profil som donatorn önskade. Det moraliskt förpliktande att efterlevande respekterar donatorernas intentioner.

Processteknikens samtliga professurer och lärartjänster har tillsamman gett diplomingenjörsutbildningen och forskningen en internationellt sett liten men ändå tillräcklig kritisk massa.  Kemin och processtekniken vid IKT har i synergi skapat en utbildning av hög internationellt nivå.

AST:s  primära forskningsinriktning är datorbaserad optimering av processer och produktion som har stor betydelse för produktionsenheternas ekonomi och miljö. Exempelvis sparar ädelstålfabriken i Torneå och andra fabriker tiotals miljoner euro per år genom att tillämpa metoder och datarutiner utvecklade vid AST.  Speciellt vid design av nya processer krävs i dag avancerade optimeringsberäkningar för att minska förbrukningen av råvaror och energi samt höja produktkvaliteten.

Vid AST integreras ekonomi, kvalitet, energihushållning och miljövård redan i planeringen av alla produktionsprocesser.

Därtill undervisas och forskas vid AST aktivt i separat miljövårdsteknologi ”CleanTech”, sekundär rening av utsläpp till luft och vatten, och ny miljövänlig teknik som superkritisk förgasning av biomassa. Undertecknad lektor i miljövårdsteknik har haft stort delansvar för detta.

 

 

Professurens resultat i forskning och undervisning.

Under Westerlunds tid sedan år 1985 har 26 doktorsarbeten och 240 diplomarbeten utförts vid AST. Dessutom har 350 vetenskapliga publikationer producerats.  Det bör nämnas att en sjättedel av alla diplomingenjörer som utexaminerats från Åbo Akademi inom området kemiteknik sedan år 1920 har gjort sitt diplomarbete inom ämnet AST. Inom den postgraduala utbildningen har AST utsetts till spetsforskningsenhet. En del av forskningsprojekten har varit direkt eller indirekt energi- och miljörelaterade. Under perioden 2008-2012 gjordes 37 kandidatarbeten vid AST eller 62 procent av alla kandidatarbeten vid IKT! Professurens undervisningsresultat är excellent och professurens forskningsresultat är av internationell toppklass både till volym och kvalitet.

 

Professurens ekonomiska resultat för Åbo Akademi.

Man kan konstatera att professurens bidrag till Åbo Akademis finansiering har utöver budgetfinansiering från en stor mängd examina, genererat avsevärda summor från extern finansiering. Professuren har sedan 1985 kostat ca. 2,5 miljoner euro, men enbart via extern finansiering genererat en inkomst på över 10 miljoner euro till ÅA.

Orsaken till att det ekonomiska resultatet är excellent är förutom Westerlunds kompetens även att forskningsinriktningen är central för industri- och andra externa finansiärer.

Som en kuriositet kan även nämnas att i samband med Anläggningsteknikens 80-årsjubileum år 2009, donerade generösa AST-alumner en halv miljon euro till Åbo Akademis medelinsamling som en uppskattning för ämnets verksamhet.

 

Professuren i processteknik vid AST omvandlas.

                      Förutom professuren i anläggningsteknik (Westerlund) har vid AST även funnits en professur i processteknik som innehades av Kaj Fagervik fram till sin pensionering år 2012. Den senare professuren har varit viktig för grundundervisningen i apparatteknik och teknologi och för diplomarbeten, doktorsarbeten, och projektforskning bl.a. i bioprocessteknik. Då denna professur kommer att omvandlas till en s.k. tenure-track position, är risken stor att undervisningen i för utbildningen centrala ingenjörsämnen blir lidande då det är svårt att finna sökande med erfarenhet. Risken är därtill stor att forskarstuderanden inte mera kan ges gedigen handledning. Tenure-track tjänster är sällan attraktiva för fast anställda, t.ex. lektorer, eftersom de då mistar sin fasta tjänst. Därför begränsas utbudet på goda sökande i huvudsak till nyutexaminerade doktorer.

 

Lärartjänsten i industriell systemteknik vid AST försvinner.

                      Undervisningstjänsten i industriell systemteknik drogs in år 2010 och ersattes med timanslag, men timanslagen drogs in år 2014. Det betyder att tjänstens pregraduala undervisning i AST:s kärnområde, optimering, även försvinner, vilket försvårar forskarrekryteringen.

 

Lektoratet i miljövårdsteknik vid AST försvinner.

                      Undertecknads lektorat i miljövårdsteknik indras även det (år 2015). Det betyder att undervisningen i rökgasrening, vattenrening, kärnkraftens miljöfrågor,  miljölagstiftning och allmän miljökunskap, samt handledningen av många miljötekniska diplomarbeten försvinner. Dessutom försvinner undervisningen i torkningsteknik, som var Soininens specialitet. Torkningsteknik är viktigt inom bioenergisektorn. Bara under de tre senaste åren har undertecknad handlett följande diplomarbeten inom CleanTech: Jakob Lövdahls arbete med biogas för sulfatcellulosaprocessen, Jonas Ståhls arbete med biomassa som bränsle i cementugnar, Markus Hongas arbete om optimal torkning av biobränslen vid UPM i Jakobstad, Juuso Karjalas arbete med rening av elektrolytslam vid Boliden Harjavalta, Christopher Heikkiläs arbete vid Sachtleben i Björneborg om omvandling av miljöfarligt avfall till en säljbar produkt och Jussi Tunturis arbete för minskning av energiförluster och utsläpp vid oljeraffinaderiet i Nådendal. Därtill har undertecknad deltagit i forskningsprojekt angående koldioxidabsorption i mineraler, våt rökgasavsvavling, och superkritisk förgasning samt assisterat forskare med försöksplanering och statistik. Undertecknad har därtill handlett över tio kandidatarbeten. Även det ekonomiska resultatet av lektoratet är hyfsat. Att lektoratet indras är ett sabotage mot undervisningen i CleanTech.

Omvandling av professuren i anläggningsteknik till en professur i energi- och miljöteknik gör en eventuellt senare upplivning av CleanTech-aktiviteten omöjlig, då kurserna är miljötillämpade fortsättningskurser till professurens fundamentala kurser i anläggnings- och systemteknik.

 

IKT:s personalplan och huvudämnena process- och systemteknik jämte energi- och miljöteknik

Citat från IKT:s personalplan 2012-2019:

...”KT:s fokus och tyngdpunktsområden ligger ...speciellt på de tyngdpunktsområden som representeras av KT:s spetsforskningsenheter.” (sida 3.)

AST har för tillfället status som den enda spetsforskningsenheten vid IKT!

Vidare citat:

” Professuren i anläggningsteknik från process- och systemteknik inriktas mot huvudämnet energi- och miljöteknik då den nuvarande innehavaren går i pension. Eftersom energi- och miljöteknik inte har ett eget laboratorium i Åbo så kan den fysiska placeringen fortfarande vara laboratoriet för anläggnings- och systemteknik.” (sida 7.)

Detta innebär att huvudämnet process- och systemteknik  (Process Systems Engineering) skulle fråntas en av de viktigaste delarna, undervisningen och forskningen i anläggnings- och systemteknik. Beslutet har därför en mycket större betydelse än vad som direkt framgår av formuleringen då beslutet kan innebära att detta viktiga huvudämne måste avskaffas.

 ”Energi- och miljöteknik” är redan ett nytt huvudämne vid IKT, och även i detta ingår en del anläggnings- och systemteknik i Åbo. Men detta nya huvudämne saknar ett eget laboratorium i betydelse ämnesenhet. Ämnesansvarig är Henrik Saxén, professor i värmeteknik. Detta huvudämne innefattar fackämnet ”energiteknik” som har verksamhet i Vasa med professor Margareta Wihersaari som är utnämnd till professor i energiteknik på fem år. Utbildningen i detta huvudämne sker i samarbete med ämnena inom huvudämnet process- och systemteknik (AST, VST, RT och TKR) i Åbo som står för den processtekniska delen, i vilken även ingår flera kurser som nu avskaffas med undertecknads lektorat.

 I Vasa inrättas ett experimentlaboratorium i miljö- och energiteknik. Hittills har det inte varit tal om ett laboratorium i betydelse ämnesenhet. Experimentlaboratoriet blir inriktat på motorteknik, vindkraft och elektroteknik, d.v.s. på produktion och omvandling av energi.

Som tidigare nämnts är AST:s verksamhet fokuserad på process- och systemteknik och ämnet med sin kärna av matematisk processmodellering är centralt för Finlands industri som helhet. Processindustriell energiteknik i dess olika former ingår som en naturlig integrerad del i ämnets verksamhet. Denna verksamhet är dock inte inriktad mot elektromaskinlära, elektriska maskiner, generatorer, transformatorer o.s.v. utan mot processplanering, processintegration, energihushållning och miljövård (i vilken bl.a. ingår biobränsleteknologi, torkningsteknologi och miljöteknik), dvs. inriktad mot minskning av industriell energiförbrukning och miljöpåverkan vilket enligt EU-kommissionens energistrategiplan är viktigare verksamhet än energiproduktion.

Ingenjörer med inriktning på maskinteknik, elektroteknik, vindkraft, turbiner och kraftverksteknik (Vasa) har vissa specialkunskaper medan ingenjörer med processteknisk/kemisk inriktning (Åbo) har annan profil. Inom industrin krävs samarbete mellan diplomingenjörer med olika specialområde. Ingen diplomingenjör kan kunna allt.  På senare tid har specialkunskaper i CleanTech blivit allt viktigare.

 

Omfattande materiella resurser för energi- och miljöteknik finns vid AST.

För huvudämnet energi- och miljöteknik finns  omfattande laboratorieresurser i Åbo vid de processtekniska ämnenas laboratorier kompletterade med relevant analysutrustning vid flera kemiämnen i Åbo. AST har ett eget forskningslaboratorium i energi- och miljöteknik med utrustning för elementaranalys av bränslen, kalorimeter för bestämning av bränslens värmevärden, laserdiffraktometer för bestämning av stoftpartiklar i luft och vätska, försöksanläggning för superkritisk förgasning, utrustning för bestämning av reningskemikaliers egenskaper, en pilot-torkanläggning för biobränslen etc. Vid de övriga processtekniska laboratorierna och kemiämnena finns kompletterande energi- eller miljötekniskt relevant forskningsapparatur.

 

Det planerade experimentlaboratoriet i Vasa.

Energiklustrets nya energitekniska experimentlaboratorium i Vasa, ”Smart Energy Labs”, ska enligt uppgift bestå en 1000 kW Wärtsilä testmotor, samt diverse andra mekaniska och elektriska apparater. Något liknande behövs inte i Åbo eftersom det är fråga om en annan typ av experiment än de som görs i Åbo. Experimentlaboratoriet kan knappast generera vetenskapliga resultat på doktorsnivå och det är avsett att i första hand tjäna Vasaföretagens produktutveckling. Men som ett litet komplement till de stora experimentresurserna i Åbo är experimentlaboratoriet i Vasa välkommet för skolning av diplomingenjörer med maskinteknisk och elektroteknisk inriktning.

 

Ekonomiskt och vetenskapligt självmord.

                      Omvandling av professuren i anläggningsteknik vid AST till den begränsade inriktningen professur i energi- och miljöteknik skulle, jämsides med alla andra nedskärningar, även om professurens placeringen skulle förbi vid AST, innebära vetenskapligt och ekonomiskt självmord. Det historiska arvet från donatorn och Jarl Salin skulle likvideras då den nya begränsade inriktningen minskar relevansen för Finlands industri som helhet.  Dagens stora möjligheter till extern industrifinansiering skulle minska radikalt. En eventuell framtida utlokalisering till Vasa skulle innebära att forskningsapparatur i mångmiljonklassen i Åbo inte utnyttjas till fullo. Experimentella övningsarbeten kan inte utföras som distansundervisning.

                      Endast i intimt samarbete med en professur i anläggningsteknik vid AST i Åbo kan utbildningen i huvudämnet energi- och miljöteknik uppnå den höga vetenskapliga nivå som krävs av akademisk verksamhet.

 

 

 

IPCC: Klimatmodeller klarar inte molnfeedback

Övre bilden beskriver tropisk atmosfärisk medeltemperatur 20 degS-20degN för 73 st. klimatmodeller 1979-2013, svart linje är medeltal. Fyrkanter och bollar är uppmäta temperaturer med satelliter och ballonger. Alla modeller utom ett par enstaka ger alldeles för snabb uppvärmning av tropikerna. Bild av Dr. Roy Spencer, NASA.

Nedre bilden är global medeltemperatur 1979-2013 mätt med satelliter (NASA). Ingen uppvärmning de senaste 16 åren. Bild av prof. Ole Humlum, Norge.

Då bl.a. Husis blivit ett språkrör för mainstream domedagsprofetior inom klimatpolitiken skickar jag ingenting dit längre. ÅU och Österbottningen publicerar visserligen, men just nu känns det bättre att skriva lite blogg i stället.

Inget nytt under molnen från FN:s klimatpanel

Trots att jag har kämpat mig igenom ett tusen sidor text på nätet, dvs. den nya IPCC-rapporten, har jag inget nytt att rapportera. Bevis på att extremt väder skulle ha ökat i ett globalt perspektiv saknas fortfarande. Att den globala uppvärmningen tagit paus de senaste 16 åren avfärdas med en axelryckning. Se nedre bilden.

Sannolikheten för att människan bidragit till global uppvärmning sägs vara 95 %. Men hög sannolikhet säger ingenting om hur stor koldioxidens klimatpåverkan är, bara att den existerar. Är påverkan liten saknar den betydelse. Av de tiotusen klimatforskare som bidragit till IPCC:s rapport är endast en handfull sådana toppexperter i fysik att deras åsikt kan tillmätas betydelse. Majoriteten är körsångare som samlas runt köttgrytan och tror på klimatmodellernas profetia, en framtida global uppvärmning på maximalt 5^oC på 100 år, en siffra som basunerats ut i media.

En femgradig uppvärmning förutsätter flera samtida osannolika händelser: 1) Att precis de modeller enligt vilka molnbildning verkar extremt förstärkande (extrem positiv molnfeedback) på koldioxidens initialuppvärmning räknar rätt. 2) Oljan tar aldrig slut. 3) Kärnkraften avvecklas och ersätts med stenkol. 4) Satsningarna på förnybara energikällor upphör. Kravet på att många osannolika händelser ska inträffa samtidigt gör enligt sannolikhetsläran kombinationen extremt osannolik och borde inte vara värd en rubrik.

Vattenånga förstärker koldioxidens minimala initialuppvärmning eftersom varmare luft kan hålla mera vattenånga, som är den dominerande växthusgasen. Men molnen borde verka i andra riktningen, dvs. kyla. Varmare havsyta innebär givetvis snabbare avdunstning och mera regn då vattnet inte kan stanna i atmosfären. Mera regn kan endast uppstå från mera låga moln (cumulus). Enligt läroboken är nettoinverkan av moln starkt kylande eftersom cumulusmoln i tropikerna reflekterar solens inkommande strålning mera än vad höga cirrusmoln fångar utgående värmestrålning. Tropiska låga moln har länge ansetts vara jordens termostat (proportionalregulator, negativ feedback).

Underligt nog är resultatet av de flesta modellberäkningar (men inte av alla) tvärtom: Molnen ger positiv feedback, mera moln förstärker uppvärmningen!? Detta stämmer visserligen på vintern nära polerna, men knappast i tropikerna eller globalt sett. Positiv molnfeedback är något som modellerna producerar numeriskt efter att datorn matats med tusentals osäkra molnekvationer. Positiv molnfeedback är absolut inte ett resultat av teoretiska och logiska vetenskapliga resonemang eller resultat av mätningar, utan snarare ett typexempel på datasimuleringars gigo-sjuka: Garbage in garbage out, skräp in, skräp ut.

 IPCC rapporterar tragikomiska bibelstudier då forskare försöker ta reda på orsaken till att modellerna (digitala profeter) producerar förnuftsvidrig positiv molnfeedback (digitala katastrofprofetior).

Vi läser i IPCC WGI Fifth Assesment Report Technical Summary kap. 7-20: ”There is low confidence in the sign of low-cloud feedback” dvs. förtecknet för feedback för låga moln är osäkert. Detta beror på alla osäkra antaganden som finns i molnekvationerna.  IPCC vet alltså inte ens om molnen förstärker eller försvagar koldioxidens inverkan. Med andra ord medger IPCC att de flesta modeller kan räkna växthuseffekten rakt åt skogen. Detta medgivande saknas i sammanfattningen ”Summary for Policymakers”.

Vid tropikerna, 20^oS – 20^oN, sker hälften av jordens energiflöden och där borde molnfeedbacken dominera. I figuren visas modellerade tropiska lufttemperaturer 1979-2013. Temperaturen borde på grund av den påstådda förstärkningen från moln ha stigit kraftigt. Men det har den inte gjort. Se övre bilden. Modellberäkningarna stämmer inte med uppmätta temperaturer, diagrammets nedre punkter. Satellitmätta tropiska temperaturer (fyrkanter) har verifierats med data från väderballonger (bollar). En förklaring har varit att ”värmen absorberas i havet”. Förklaringen innebär definitivt underkänt betyg för modellerna eftersom samtliga modeller har värmeabsorptionen i havet noggrant inprogrammerad.

 Observera att några modeller (de lägsta kurvorna) stämmer lite bättre med mätdata.

 Dessa modeller är sådana som producerar negativ molnfeedback och därmed 

låg framtida global uppvärmning.

Jarl Ahlbeck

 

Vindkraft i Finland - ett onödigt slag i luften

Här kommer debattinlägget jag publcerade i världstidningen Åbo Underrättelser
den 15 mars 2013. I tidigare inlägg har vindkraftverk både kallats "monstermöllor" och "änglar". "Byapenning" eller ersättning till lokalbefolkningen påstås höja acceptanser för vindkraftverk - stämmer, på 1970-talet betalade cellulosfabriken Scaumans i Jakobstad pengar (under bordet givetvis) som erättning år Larsmoborna för det förstörda fiskevattnet. Om inga andra påtryckningar hade kommit, hade det aldrig lönat sig att bygga vattenreningsverk överhuvudtaget. Money rules!

”Ju fler som sett och upplevt vind(krafts)parker, planerade på ett professionellt sätt, desto färre är negativa” säger Ansgar Hahn i en intervju i ÅU den 9 mars.

Men att döma av alla hetsiga meningutbyten jag läst på nätet om Englands och Tysklands vindkraft är en avsevärd del lokalbefolkningen ilsken och uppgiven.

Vi ser en kombination av resignation, frustration och acceptans. Acceptans befrämjas av att bo tillräckligt långt från möllorna och av övertygelsen att vindkraft är bra för miljön, samt av att tjäna pengar på möllorna. Resignation är samma fenomen som att lokalbefolkningen i Virttaa ås inte längre orkar protestera mot fördärvandet av deras naturliga grundvatten.

Många tyskar och britter som stördes av att bo nära monsteränglarna och hade råd att flytta bort har flyttat. De som vill men inte kan flytta har resignerat och lever vidare.

För egen del är slutsatsen att absolut inte köpa sommarstuga för ålderns höst inom 2000 meter från ett vindkraftverk.

Miljöpåverkan kan tolereras om nyttan är betydligt större än skadan. Som exempel tror jag att Talvivaara är miljömässigt och ekonomiskt en hållbar satsning då barnsjukdomarna på vattensidan är kurerade. Men vad är nyttan av att bygga vindkraftverk i Finland?

”Vi kan alla njuta av el producerad med vindkraftverk, vi behöver inte importera stenkol och olja...” säger Ansgar Hahn.

Njutningen av el från vindkraft är begränsad till de timmar då det blåser bra. Vid svag vind ersätts inhemsk vindel med reglerkraft.

Enligt regeringens klimat-och energipolitiska strategi ska Finland ha 2000 MW installerad vindeffekt år 2020. Under endast 10 procent av tiden blir effekten över 1500 MW. Under 40 procent av tiden blir effekten under 500 MW dvs. mindre än Ensos biokraftverk i Anjalankoski räknat som medelenergi för denna tidsperiod. Aldrig förr har det varit så mycket hallå om så lite energi!

Enligt strategin ska dessa nya vindkraftverk producera 6 TWh (terawattimmar) energi per år vilket nog baserar sig på en överoptimistisk verkningsgrad. Men även om det skulle stämma är det endast 1,5 procent av Finlands totala primärenergibehov (alla energikällor inräknade) på ca. 400 TWh per år.

Då vindkraftseffekten är nära noll under de kallaste vintertimmarna ökar beroendet av rysk reglerkraft (kärnkraft och kolkondens) eftersom Sveriges planerade vindkraftsutbyggnad lägger beslag på reglerkapacitet från svensk vattenkraft. Dessutom råder det vattenbrist under vissa år.

En del av elimporten kan vara vindel om det blåser någon annanstans. Men ändå krävs mycket reglerkraft. Se http://www.co2-raportti.fi/index.php?page=blogi&news_id=2924

Absurt är att ju sämre det blåser i Finland, desto billigare blir det för oss konsumenter. Elpriset på börsen är nämligen 30-50 euro/MWh medan inmatningstariffen för vindel är 83,5-105,3 euro/MWh. Den subventionerade profiten stannar inte i Kimito utan hamnar till största delen i exploatörernas fickor.

Vindkraften tvingar speciellt i England, Tyskland, Danmark och Spanien kolkondenskraften att köra dellast under blåsiga dagar vilket ökar de specifika utsläppen jämfört med fullast. Inget kolkondenskraftverk har kunnat stängas som resultat av vindkraftsutbyggnaden. I stället planeras många fler i Tyskland till följd av kärnkraftens avskaffande enligt den trettio år gamla sanningen att alternativet till uran heter stenkol.

På sajten http://www.newsmill.se/node/34649 skriver teknologie doktorerna Söderström och Höök under rubriken ”Den gröna energins mörka undersida” om den sällsynta jordartsmetallen Neodym som till 97% produceras i Kina med fruktansvärd miljöförstöring. Neodym används i vindkraftverksgeneratorer.

I Finland används stenkol oftast i CHP-kraftverk (tex. i Helsingfors och Nådendal) dvs. sådana som producerar värme med elektricitet som biprodukt. Vindkraften (som producerar endast el) kunde leda till att CHP-verk under blåsiga dagar minskar sin elproduktion i förhållande till värmeproduktionen. Att på detta sätt köra CHP som reglerkraft vill man absolut undvika av miljöskäl.

Det stämmer därför inte alls att vindkraft skulle minska stenkolsimporten. I stället minskar man under blåsiga dagar tillfälligt importen av (billig) el från börsen till förmån för (dyr) vindel för att inte störa CHP-verken. Däremot kan stenkol delvis ersättas med fasta biobränslen, naturgas, torv, eller biogas.

Det stämmer inte heller generellt att vindkraft minskar oljeimporten. Av Finlands oljeimport på 10 miljoner ton per år går hälften till trafiken och där finns en stor sparpotential i energisnåla fordon, järnvägstransporter, bättre logistik, närproducerade livsmedel etc. Den andra hälften av oljan går främst till olika industriprocesser där naturgas, inte elektricitet, inom överskådlig framtid är alternativet. Framtida import av förvätskad skiffergas gör oss mindre beroende av Gazprom.

En liten del av oljan används fortfarande för husuppvärmning och där är jordvärme ett gångbart alternativ. Jordvärme (och luftvärmepumpar) drivs med elektricitet som delvis kan härstamma från vindkraft. Men under en stor del av årets timmar genereras minimalt med elektricitet från (inhemska) vindkraftverk. Om vi i stället tänker oss att jordvärmens el levereras från CHP får vi oberoende av bränslet mycket hög totalverkningsgrad.

Dessa sammanhang är ganska svåra att begripa, men är förklaringen till att samtliga (!) utredningar kommit fram till att stöd till bränsle från skogen är mycket effektivare resurshushållning än subventioner till vindkraft om man vill öka andelen förnybar energi och minska de kalkylerade koldioxidutsläppen.

Kärnkraft behövs för den för välståndet livsviktiga exportindustrin. Det är den ineffektiva kolkondenskraften (t.ex. i Ingå, Björneborg, Kristinestad) som ska ersättas med mera kärnkraft. Kärnkraftverk ska köra grundlast och passar inte som reglerkraft för den nyckfulla vindkraften.

Till sist vill jag påpeka att en populär jämförelse mellan vågbrus och vindkraftsbuller inte är relevant eftersom vågbruset är okorrelerat (slumpvis) brus som människans gener är vana vid medan vindkraftsbullret är ett teknologiskt korrelerat (pulserade) periodiskt buller som lär kunna ödelägga nattsömnen för känsliga individer.

Olyckligt svaveldirektiv

(en kortare version är publicerad som insändare i Hufvudstadsbladet)
Investeringstakten i vårt land är katastrofalt låg. Resultatet är ökad arbetslöshet och nedmonterad välfärd. Finlands höga kostnads- och skattenivå tillsammans med EU:s miljöpåhitt skrämmer investerarna.

Små fabriker med höga enhetskostnader blir de första offren då efterfrågan i världen minskar. Metsä-Botnias cellulosfabrik i Kaskö stängdes år 2009, Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi år 2008. De anrika fabrikerna i Voikkaa, Tervasaari och Myllykoski (UPM) stängdes åren 2006, 2008 och 2011. Flera pappersmaskiner har demonterats.

Finlands lönenivå är inom skogsindustrin lite högre än i Sverige, och vedpriset är betydligt högre. Transportkostnaderna är aningen högre. Även Sverige har protesterat mot EU:s svaveldirektiv som kommer att höja transportkostnaderna.

Allt är dock inte svart. Med genomtänkta politiska beslut kan en del räddas. Blekt sulfatcellulosa är paradoxalt nog lätt att sälja beroende på hög efterfrågan i Kina på förstärkningsfiber. Finlands skogar, som inte kan utlokaliseras, växer betydligt snabbare än veduttaget. Kemiska industrin går bra, likaså en del av den eltekniska industrin och verkstadsindustrin. Men fartygsvarven är som känt hotade.

EU:s svaveldirektiv för fartyg gäller från år 2015. Utsläppen begränsas till sådana som skulle uppstå vid användning av dieselolja med svavelhalten 0,1 vikt-%.  Chocken drabbar speciellt skogsindustrins export via Bottenviken, Bottenhavet, Östersjön, Finska viken, Danska sunden och Engelska kanalen.

Tilläggsräkningen för transporter till och från Finland blir en halv miljard euro (!) per år (rapport skriven av Juha Kalli 18.1. 2012, Åbo Universitet) då fartygen tvingas övergå från tung brännolja till dieselolja.

En liten del av kostnaderna kan kompenseras med fartygsanpassade avsvavlingsskrubbers, vilka tyvärr är på experimentstadiet. Om vi anser att den högsvavliga oljan innehåller 3% svavel, innebär det att skrubberns reningsgrad borde vara 97%. Detta är ett mycket högt procenttal som är svårt att producera i en skrubber. Se:

http://upcommons.upc.edu/pfc/bitstream/2099.1/13745/1/CAT%20FINAL%20REPORT.pdf

Satu Hassi (Finlands Gröna EU-MEP) deklarerade som en framgång att skrubbermöjligheten skrevs in i direktivet. Men ett telefonsamtal (till någon annan än skrubbertillverkaren Wärtsilä) hade räckt till för att få veta att problemet inte kan lösas med skrubbers.

Teknisk/ekonomiskt kan skrubbers installeras i en tredjedel av de finländska fartygen. Men endast en sjättedel av de fartyg som trafikerar Finland är finländska. Detta betyder i praktiken att direktivet framtvingar allmän övergång till dieselolja.

För fartygsnybyggen är naturgas i vätskeform (LNG) av många orsaker ett bättre alternativ än dieselolja eller skrubbers. LNG är starkt på väg in på marknaden genom den nya fracking-tekniken för skiffergas. Miljörörelsen (som motsätter sig allt) kan nog inte i längden förhindra skiffergasutvinning i EU samt i Ukraina i synnerhet som miljökonsekvenserna i USA har visat sig vara förvånansvärt lindriga.

Men innan fartygsflottan har ersatts av LNG-fartyg har tiotals år förflutit.

Svaveldirektivet påskyndar tyvärr industriflykten. Detta drabbar också Sverige. Påståendet att direktivet skulle spara tiotusen människoliv i Europa per år skulle aldrig klara en vetenskaplig granskning. Däremot är det sannolikt att det kostar Finland minst tiotusen arbetsplatser.

Påståendet om tiotusen människoliv basuneras ut överallt och baserar sig på en teoretisk kalkyl som jag lusläste häromdagen. Den är inte trovärdig. Uppgifter över hur svaveldioxid påverkar hälsan är insamlade från en tid då svavelutsläppen i Europa var mycket höga och inverkan av andra faktorer (partiklar, sociala faktorer) inte klart separerades från svaveldiocidens inverkan eftersom allt inverkar samtidigt. Kalkylen beaktar inte heller s.k. tröskeleffekt: När luftens halt av svaveldioxid bli tillräckligt låg kan inte längre en minskning förbättra människors hälsa.

Noll minus noll är och förblir noll.....

Jag motsätter mig inte minskning av fartygens svavelutsläpp via lagstiftning på lång sikt. Men med EU:s tidtabell är skadan större än nyttan.

Monstermöllor i skärgården

”Guldruschen börjar” sa en vindkraftsentusiast då det blev klart att vindkraften garanteras 83,5 euro per megawattimme, ca. dubbelt högre än elektricitetens marknadsvärde. Endast landbaserad vindkraft kommer att subventioneras.
Människor kan tåla havsbaserad vindkraft, men den landbaserade vindkraften i Sverige orsakar missnöje. Bygemenskapen splittras, folk hatar varandra och slutar hälsa. Ett fåtal markägare tjänar medan majoritetens lider.
Husägare klagar att de är livegna i osäljbara hus. Man skriver t.ex. att det är omöjligt att sova med öppet fönster under ljuvliga sommarnätter på grund av det pulserande flygplansljudet. Verandakaffet har flyttat inomhus på grund av ljusrotationen. Sen kommer inspektören med sin decibelmätare och påstår att människan är inbillningssjuk eftersom tillåten ljudnivå inte överskrids!
Finska staten går på minus med 8 miljarder per år, vilket kräver kraftiga budgetsaneringar. Trots detta är skattesubventioner till vindkraften heliga. Om det vore så väl att vindkraften skulle rädda oss från kärnkraft och växthuseffekt borde vi tåla och lida. Men den ineffektiva vindkraften fungerar inte som räddningsplanka.
Finland planerar 2000 MW (megawatt) vindeffekt år 2020. Detta innebär tiotals nya landbaserade parker med tjugo monstermöllor i varje park vid kusten och i Lappland.
Enligt regeringen fås 6 TWh (terawattimmar) energi per år, men den siffran är för hög. I stället får vi en slumpvis varierande effekt med årsmedelvärdet 500 MW eller 25% av installerad effekt vilket ger 4,4 TWh energi eller futtiga 0,4 Mtoe (miljoner ton olje-ekvivalenter) energi per år, en försumbar del av Finlands primärenergiförbrukning på 36 Mtoe per år. Vindkraft är dessutom s.k. skräpeffekt eftersom den kräver kontinuerlig tillgång till reglereffekt från någon annan källa.
Monstermöllor på land är skrymmande industriella bäleten som byggs av exploatörer och avgudas av energitekniska analfabeter.
Någon lokal ekonomisk nytta (med undantag för ett fåtal markägare och någon slant i kommunalkassan) ger inte vindkraften. Vindkraftverk producerar inte heller lokal elektricitet för ”så och så många hus”, utan de synkroniseras till stamnätet. Vingarna och snart också generatorerna serietillverkas i låglöneländer. Magneterna tillverkas av neodyniummetall som produceras i Kina med fruktansvärd miljöförstörelse. Kraftverken byggs och opereras av storbolag som även far iväg med vinsten, dvs. skattesubvenstionerna.
Människa och natur måste skyddas från olämplig placering av vindkraftverk. Det krävda minimiavståndet på 500 meter till hus är för kort och baserar sig på hypotesen att ljudstörningen bestäms av vad decibelmätaren visar. Men människan reagerar starkt på pulserande lågfrekvent korrelerat brus, även om det är knappt hörbart. Även ljusrotationsproblemet kräver ordentligt avstånd.
Forskaren Dr. Nina Pierpoint rapporterade år 2009 allvarliga psykiska och fysiska symptom av att bo inom 2000 meter från vindkraftverk.
Brittiska överhuset krävde den 29 juli 2010 ett minimiavstånd på 2000 meter till bosättning.
Tyskland kräver för ”tysta” regioner i naturtillstånd minimiavståndet 1000-1500 meter beroende på möllans storlek, vilket dock av kritiker anses för kort.
Danska Vesta: ”Vistas inte inom 400 meter från ett vindkraftverk om det inte är absolut nödvändigt”. Isbitar kan komma flygande på vintern. Vingmaterialet tröttnar och kan splittras i livsfarliga projektiler då möllan blir gammal.
Minimiavståndet mellan hus och monstermöllor bör i Finland fastställas till 2000 meter.
I stället för i vacker natur borde stora vindkraftverk i första hand placeras ute till havs som i Danmark och norra Tyskland, eller på industri- eller hamnområden. Och då duger det inte att definiera små båtvarv, sandtag eller färjfäste som industriområde. I Europa finns stora vindkraftsparker t.ex. på nedlagda brunkolsfält och Antwerpens jättelika hamnområde.
Åbolands natursköna skärgård borde precis som Roslagen och kobbarna utanför Helsingfors deklareras som vindkraftsfri region på grund av unikt kulturlandskap och dyrbar tomtmark.

Jarl Ahlbeck
teknologie doktor, docent i miljövårdsteknik
Åbo

Kalla vintrar i framtiden?

För ett år sedan visades Al Gores propagandafilm ”En obekväm sanning” i skolorna vilket (enligt min yngsta dotter) ledde till att många känsliga elever fick sömnsvårigheter och blev deprimerade av döende isbjörnar och klimatkatastrofer.

Men ett sundhetstecken för vårt västerländska samhälle är att halvsanningar, överdrifter och lögner förr eller senare avslöjas och att debatten nyktrar till. FN:s klimatpanel IPCC som tidigare ansågs pålitlig har ertappats med att utnyttja ytterst tvivelaktiga informationskällor. Himalajas glaciärer är inte på väg att smälta, Sydamerikas regnskogar håller inte på att torka ut, minskningen av Kilimanjaros istäcke beror på skogsskövling och inte på klimatuppvärmning, isbjörnarna mår utmärkt och förekomsten av tropiska stormar har absolut inte ökat. Sydpolens istäcke har aldrig varit hotat, och isen runt Nordpolen har återhämtat sig.

Dessutom har det globala temperaturrekordet från år 1998 inte ännu slagits trots att vi i år har en lika stark El Nino-effekt som år 1998. Vid El Nino är uppströmmen av kallt djuphavsvatten i tropikerna blockerad.

Denna vinter har varit rekordkall i Nordamerika, Europa och Ryssland. Ryska meteorologer talar om århundradets köldrekord! Men om det är kallt här så måste det vara varmt någon annanstans eftersom värmen endast är omfördelad. Norra Kanada och delar av Asien har fått den vintervärme vi inte fick.

Vår kalla vinter berodde på ett fenomen som kallas Arktisk Oskillation och som mäts med ett s.k. AO- index. Om indexet är negativt som denna vinter, tar lågtrycken en sydligare bana vilket gör att kall luft sugs in från Nordpolen. Om indexet är positivt, som t.ex. vintrarna 1989 och 2008, tar lågtrycken en nordligare bana och vintern hos oss blir varm och regnig.
Vintern 1988-1989 hoppade AO-index upp till en högre nivå och började därefter variera runt denna högre nivå. Därför blev vintrarna hos oss varmare än de varit före 1988.

Kan man visa att lågtryckens ruttval (AO-indexet) skulle påverkas av atmosfärens halt av koldioxid? Nej, det kan man inte! Men däremot börjar en annan bild av mekanismerna klarna hos många forskare: AO-index påverkas av två skilda faktorer, solens aktivitet och riktningen på stratosfärvinden över tropikerna. Om vi samtidigt har ostlig stratosfärvind och låg solaktivitet (som t.ex. vintrarna 1986-1987 och 2009-2010) verkar det som om chansen för negativt AO-index och kall vinter skulle öka. Solen påverkar alltså vårt klimat via komplicerade stratosfäriska effekter vilket gör att det blir svårt att direkt ”bevisa” att solens variationer styr klimatets variationer, även om en sådan styrning förefaller logisk.

Vi vet från historiboken att låg solaktivitet (Maunder Minimum 1645-1745 och Dalton Minimum 1790-1830 var perioder nästan utan solfläckar) sammanhörde med fruktansvärt kalla vintrar. Det är möjligt att den låga solaktiviteten producerade negativa AO-index och kalla vintrar. Om/då solen i framtiden går in i ett nytt aktivitetsminimum, kan vi sannolikt räkna med extremt kalla vintrar!

Gå in på www.factsandarts.com och rulla lite nedåt i rubrikerna så får du läsa mycket intressanta texter på engelska!

Dags för nytänkande i klimatpolitiken

Att erkänna fakta är grunden för all rationell verksamhet. Att atmosfärens halt av koldioxid påverkar den globala medeltemperaturen är ett fysikaliskt faktum. Däremot är det omöjligt att säga om inverkan är så stor att den utgör ett allvarligt problem eller inte. Verkliga mätdata tyder på att växthusuppvärmningens konsekvenser överdrivits inte endast i många datamodeller, utan speciellt av media och politiker.

Ett annat faktum är att världens oljereserver är begränsade.

Ett tredje faktum är att miljoner människor lider brist på rent dricksvatten, speciellt i regioner med stor tillgång på sötvatten.

FN borde arbeta med sådana globala problem som kräver samarbete mellan nationalstaterna. Alla problem kan inte lösas på en gång, utan det måste ske prioritering och koncentrering av resurser. Om den globala uppvärmningen utses till huvudproblemet kan det skapa en falsk tro att minskning av koldioxidutsläpp i sin tur leder till minskning av de andra problemen.
Jag skulle prioritera dricksvattenfrågan.

En elev till mig fick som uppgift att dimensionera en dricksvattenanläggning för en afrikansk större by med 10.000 invånare och tillgång till sött men kraftigt förorenat flodvatten. Han kom snabbt fram till slutsatsen att det krävs både elektricitet och infrastruktur (kraftlinjer, vägförbindelser, vatten- och avloppsledningar) samt dessutom utbildad personal för att bygga, ta i drift, och köra anläggningen. Det mest rationella skulle vara att bygga ett regionalt stenkolseldat kraftverk som kunde ge ström 24 timmar i dygnet. Kraftverket skulle köpa stenkolet från Sydafrika.

Solpaneler som ger ström endast på dagen då solen lyser skulle kosta totalt (med dricksvattenanläggningen) mångdubbelt mera, och vindkraft utan reglereffekt skulle inte överhuvudtaget fungera. Att bränna biomassa för elproduktionen skulle vara ekologiskt skadligt.

Den klimatfond som bildades i samband med Köpenhamnsmötet skall officiellt användas för att ersätta u-ländernas ”fossilbaserade energiproduktion” med ”förnybar energi” eller för anpassning till klimatförändringar. Men faktum är att det i de fattiga delarna av Afrika inte finns någon fossilbaserad energi att ersätta, och knappast någon klimatförändring heller som kan separeras från naturliga variationer. U-hjälpspengar borde alltid användas för att möta mottagarens verkliga behov och till dem hör även behovet av nya stenkolseldade kraftverk.
Stenkol är ingen bristvara inom överskådlig framtid. Däremot är både oljan och naturgaset begränsade resurser. Över en tredjedel av världens primärenergi genereras med olja vilket innebär framtida radikala prishöjningar. Även livsmedelspriserna är känsliga för oljepriset vilket kan öka världssvälten. Kvävegödsel tillverkas av naturgas vars pris även kommer att öka.
Serien med farsartade klimatkonferenser borde stoppas.

Det är dags för koncentration av FN:s verksamhet på basverksamheten: minskning av dödligheten i infektionssjukdomar och svält, och befrämjande av utbildning. Och intensifierat fredsarbete krävs för att skapa en hållbar grund för basverksamheten.