Monstermöllor i skärgården

”Guldruschen börjar” sa en vindkraftsentusiast då det blev klart att vindkraften garanteras 83,5 euro per megawattimme, ca. dubbelt högre än elektricitetens marknadsvärde. Endast landbaserad vindkraft kommer att subventioneras.
Människor kan tåla havsbaserad vindkraft, men den landbaserade vindkraften i Sverige orsakar missnöje. Bygemenskapen splittras, folk hatar varandra och slutar hälsa. Ett fåtal markägare tjänar medan majoritetens lider.
Husägare klagar att de är livegna i osäljbara hus. Man skriver t.ex. att det är omöjligt att sova med öppet fönster under ljuvliga sommarnätter på grund av det pulserande flygplansljudet. Verandakaffet har flyttat inomhus på grund av ljusrotationen. Sen kommer inspektören med sin decibelmätare och påstår att människan är inbillningssjuk eftersom tillåten ljudnivå inte överskrids!
Finska staten går på minus med 8 miljarder per år, vilket kräver kraftiga budgetsaneringar. Trots detta är skattesubventioner till vindkraften heliga. Om det vore så väl att vindkraften skulle rädda oss från kärnkraft och växthuseffekt borde vi tåla och lida. Men den ineffektiva vindkraften fungerar inte som räddningsplanka.
Finland planerar 2000 MW (megawatt) vindeffekt år 2020. Detta innebär tiotals nya landbaserade parker med tjugo monstermöllor i varje park vid kusten och i Lappland.
Enligt regeringen fås 6 TWh (terawattimmar) energi per år, men den siffran är för hög. I stället får vi en slumpvis varierande effekt med årsmedelvärdet 500 MW eller 25% av installerad effekt vilket ger 4,4 TWh energi eller futtiga 0,4 Mtoe (miljoner ton olje-ekvivalenter) energi per år, en försumbar del av Finlands primärenergiförbrukning på 36 Mtoe per år. Vindkraft är dessutom s.k. skräpeffekt eftersom den kräver kontinuerlig tillgång till reglereffekt från någon annan källa.
Monstermöllor på land är skrymmande industriella bäleten som byggs av exploatörer och avgudas av energitekniska analfabeter.
Någon lokal ekonomisk nytta (med undantag för ett fåtal markägare och någon slant i kommunalkassan) ger inte vindkraften. Vindkraftverk producerar inte heller lokal elektricitet för ”så och så många hus”, utan de synkroniseras till stamnätet. Vingarna och snart också generatorerna serietillverkas i låglöneländer. Magneterna tillverkas av neodyniummetall som produceras i Kina med fruktansvärd miljöförstörelse. Kraftverken byggs och opereras av storbolag som även far iväg med vinsten, dvs. skattesubvenstionerna.
Människa och natur måste skyddas från olämplig placering av vindkraftverk. Det krävda minimiavståndet på 500 meter till hus är för kort och baserar sig på hypotesen att ljudstörningen bestäms av vad decibelmätaren visar. Men människan reagerar starkt på pulserande lågfrekvent korrelerat brus, även om det är knappt hörbart. Även ljusrotationsproblemet kräver ordentligt avstånd.
Forskaren Dr. Nina Pierpoint rapporterade år 2009 allvarliga psykiska och fysiska symptom av att bo inom 2000 meter från vindkraftverk.
Brittiska överhuset krävde den 29 juli 2010 ett minimiavstånd på 2000 meter till bosättning.
Tyskland kräver för ”tysta” regioner i naturtillstånd minimiavståndet 1000-1500 meter beroende på möllans storlek, vilket dock av kritiker anses för kort.
Danska Vesta: ”Vistas inte inom 400 meter från ett vindkraftverk om det inte är absolut nödvändigt”. Isbitar kan komma flygande på vintern. Vingmaterialet tröttnar och kan splittras i livsfarliga projektiler då möllan blir gammal.
Minimiavståndet mellan hus och monstermöllor bör i Finland fastställas till 2000 meter.
I stället för i vacker natur borde stora vindkraftverk i första hand placeras ute till havs som i Danmark och norra Tyskland, eller på industri- eller hamnområden. Och då duger det inte att definiera små båtvarv, sandtag eller färjfäste som industriområde. I Europa finns stora vindkraftsparker t.ex. på nedlagda brunkolsfält och Antwerpens jättelika hamnområde.
Åbolands natursköna skärgård borde precis som Roslagen och kobbarna utanför Helsingfors deklareras som vindkraftsfri region på grund av unikt kulturlandskap och dyrbar tomtmark.

Jarl Ahlbeck
teknologie doktor, docent i miljövårdsteknik
Åbo