keskiviikko 2. lokakuuta 2013

IPCC: Klimatmodeller klarar inte molnfeedback



Övre bilden beskriver tropisk atmosfärisk medeltemperatur 20 degS-20degN för 73 st. klimatmodeller 1979-2013, svart linje är medeltal. Fyrkanter och bollar är uppmäta temperaturer med satelliter och ballonger. Alla modeller utom ett par enstaka ger alldeles för snabb uppvärmning av tropikerna. Bild av Dr. Roy Spencer, NASA.

Nedre bilden är global medeltemperatur 1979-2013 mätt med satelliter (NASA). Ingen uppvärmning de senaste 16 åren. Bild av prof. Ole Humlum, Norge.

Då bl.a. Husis blivit ett språkrör för mainstream domedagsprofetior inom klimatpolitiken skickar jag ingenting dit längre. ÅU och Österbottningen publicerar visserligen, men just nu känns det bättre att skriva lite blogg i stället.


Inget nytt under molnen från FN:s klimatpanel

Trots att jag har kämpat mig igenom ett tusen sidor text på nätet, dvs. den nya IPCC-rapporten, har jag inget nytt att rapportera. Bevis på att extremt väder skulle ha ökat i ett globalt perspektiv saknas fortfarande. Att den globala uppvärmningen tagit paus de senaste 16 åren avfärdas med en axelryckning. Se nedre bilden.
Sannolikheten för att människan bidragit till global uppvärmning sägs vara 95 %. Men hög sannolikhet säger ingenting om hur stor koldioxidens klimatpåverkan är, bara att den existerar. Är påverkan liten saknar den betydelse. Av de tiotusen klimatforskare som bidragit till IPCC:s rapport är endast en handfull sådana toppexperter i fysik att deras åsikt kan tillmätas betydelse. Majoriteten är körsångare som samlas runt köttgrytan och tror på klimatmodellernas profetia, en framtida global uppvärmning på maximalt 5oC på 100 år, en siffra som basunerats ut i media.
En femgradig uppvärmning förutsätter flera samtida osannolika händelser: 1) Att precis de modeller enligt vilka molnbildning verkar extremt förstärkande (extrem positiv molnfeedback) på koldioxidens initialuppvärmning räknar rätt. 2) Oljan tar aldrig slut. 3) Kärnkraften avvecklas och ersätts med stenkol. 4) Satsningarna på förnybara energikällor upphör. Kravet på att många osannolika händelser ska inträffa samtidigt gör enligt sannolikhetsläran kombinationen extremt osannolik och borde inte vara värd en rubrik.
Vattenånga förstärker koldioxidens minimala initialuppvärmning eftersom varmare luft kan hålla mera vattenånga, som är den dominerande växthusgasen. Men molnen borde verka i andra riktningen, dvs. kyla. Varmare havsyta innebär givetvis snabbare avdunstning och mera regn då vattnet inte kan stanna i atmosfären. Mera regn kan endast uppstå från mera låga moln (cumulus). Enligt läroboken är nettoinverkan av moln starkt kylande eftersom cumulusmoln i tropikerna reflekterar solens inkommande strålning mera än vad höga cirrusmoln fångar utgående värmestrålning. Tropiska låga moln har länge ansetts vara jordens termostat (proportionalregulator, negativ feedback).
Underligt nog är resultatet av de flesta modellberäkningar (men inte av alla) tvärtom: Molnen ger positiv feedback, mera moln förstärker uppvärmningen!? Detta stämmer visserligen på vintern nära polerna, men knappast i tropikerna eller globalt sett. Positiv molnfeedback är något som modellerna producerar numeriskt efter att datorn matats med tusentals osäkra molnekvationer. Positiv molnfeedback är absolut inte ett resultat av teoretiska och logiska vetenskapliga resonemang eller resultat av mätningar, utan snarare ett typexempel på datasimuleringars gigo-sjuka: Garbage in garbage out, skräp in, skräp ut.
 IPCC rapporterar tragikomiska bibelstudier då forskare försöker ta reda på orsaken till att modellerna (digitala profeter) producerar förnuftsvidrig positiv molnfeedback (digitala katastrofprofetior).
Vi läser i IPCC WGI Fifth Assesment Report Technical Summary kap. 7-20: ”There is low confidence in the sign of low-cloud feedback” dvs. förtecknet för feedback för låga moln är osäkert. Detta beror på alla osäkra antaganden som finns i molnekvationerna.  IPCC vet alltså inte ens om molnen förstärker eller försvagar koldioxidens inverkan. Med andra ord medger IPCC att de flesta modeller kan räkna växthuseffekten rakt åt skogen. Detta medgivande saknas i sammanfattningen ”Summary for Policymakers”.
Vid tropikerna, 20oS – 20oN, sker hälften av jordens energiflöden och där borde molnfeedbacken dominera. I figuren visas modellerade tropiska lufttemperaturer 1979-2013. Temperaturen borde på grund av den påstådda förstärkningen från moln ha stigit kraftigt. Men det har den inte gjort. Se övre bilden. Modellberäkningarna stämmer inte med uppmätta temperaturer, diagrammets nedre punkter. Satellitmätta tropiska temperaturer (fyrkanter) har verifierats med data från väderballonger (bollar). En förklaring har varit att ”värmen absorberas i havet”. Förklaringen innebär definitivt underkänt betyg för modellerna eftersom samtliga modeller har värmeabsorptionen i havet noggrant inprogrammerad.
 Observera att några modeller (de lägsta kurvorna) stämmer lite bättre med mätdata.
 Dessa modeller är sådana som producerar negativ molnfeedback och därmed 
låg framtida global uppvärmning.

Jarl Ahlbeck




 








perjantai 15. maaliskuuta 2013

Vindkraft i Finland - ett onödigt slag i luften




Här kommer debattinlägget jag publcerade i världstidningen Åbo Underrättelser
den 15 mars 2013. I tidigare inlägg har vindkraftverk både kallats "monstermöllor" och "änglar". "Byapenning" eller ersättning till lokalbefolkningen påstås höja acceptanser för vindkraftverk - stämmer, på 1970-talet betalade cellulosfabriken Scaumans i Jakobstad pengar (under bordet givetvis) som erättning år Larsmoborna för det förstörda fiskevattnet. Om inga andra påtryckningar hade kommit, hade det aldrig lönat sig att bygga vattenreningsverk överhuvudtaget. Money rules!


”Ju fler som sett och upplevt vind(krafts)parker, planerade på ett professionellt sätt, desto färre är negativa” säger Ansgar Hahn i en intervju i ÅU den 9 mars.

Men att döma av alla hetsiga meningutbyten jag läst på nätet om Englands och Tysklands vindkraft är en avsevärd del lokalbefolkningen ilsken och uppgiven.

Vi ser en kombination av resignation, frustration och acceptans. Acceptans befrämjas av att bo tillräckligt långt från möllorna och av övertygelsen att vindkraft är bra för miljön, samt av att tjäna pengar på möllorna. Resignation är samma fenomen som att lokalbefolkningen i Virttaa ås inte längre orkar protestera mot fördärvandet av deras naturliga grundvatten.

Många tyskar och britter som stördes av att bo nära monsteränglarna och hade råd att flytta bort har flyttat. De som vill men inte kan flytta har resignerat och lever vidare.

För egen del är slutsatsen att absolut inte köpa sommarstuga för ålderns höst inom 2000 meter från ett vindkraftverk.

Miljöpåverkan kan tolereras om nyttan är betydligt större än skadan. Som exempel tror jag att Talvivaara är miljömässigt och ekonomiskt en hållbar satsning då barnsjukdomarna på vattensidan är kurerade. Men vad är nyttan av att bygga vindkraftverk i Finland?

”Vi kan alla njuta av el producerad med vindkraftverk, vi behöver inte importera stenkol och olja...” säger Ansgar Hahn.

Njutningen av el från vindkraft är begränsad till de timmar då det blåser bra. Vid svag vind ersätts inhemsk vindel med reglerkraft.

Enligt regeringens klimat-och energipolitiska strategi ska Finland ha 2000 MW installerad vindeffekt år 2020. Under endast 10 procent av tiden blir effekten över 1500 MW. Under 40 procent av tiden blir effekten under 500 MW dvs. mindre än Ensos biokraftverk i Anjalankoski räknat som medelenergi för denna tidsperiod. Aldrig förr har det varit så mycket hallå om så lite energi!

Enligt strategin ska dessa nya vindkraftverk producera 6 TWh (terawattimmar) energi per år vilket nog baserar sig på en överoptimistisk verkningsgrad. Men även om det skulle stämma är det endast 1,5 procent av Finlands totala primärenergibehov (alla energikällor inräknade) på ca. 400 TWh per år.

Då vindkraftseffekten är nära noll under de kallaste vintertimmarna ökar beroendet av rysk reglerkraft (kärnkraft och kolkondens) eftersom Sveriges planerade vindkraftsutbyggnad lägger beslag på reglerkapacitet från svensk vattenkraft. Dessutom råder det vattenbrist under vissa år.

En del av elimporten kan vara vindel om det blåser någon annanstans. Men ändå krävs mycket reglerkraft. Se http://www.co2-raportti.fi/index.php?page=blogi&news_id=2924

Absurt är att ju sämre det blåser i Finland, desto billigare blir det för oss konsumenter. Elpriset på börsen är nämligen 30-50 euro/MWh medan inmatningstariffen för vindel är 83,5-105,3 euro/MWh. Den subventionerade profiten stannar inte i Kimito utan hamnar till största delen i exploatörernas fickor.

Vindkraften tvingar speciellt i England, Tyskland, Danmark och Spanien kolkondenskraften att köra dellast under blåsiga dagar vilket ökar de specifika utsläppen jämfört med fullast. Inget kolkondenskraftverk har kunnat stängas som resultat av vindkraftsutbyggnaden. I stället planeras många fler i Tyskland till följd av kärnkraftens avskaffande enligt den trettio år gamla sanningen att alternativet till uran heter stenkol.

På sajten http://www.newsmill.se/node/34649 skriver teknologie doktorerna Söderström och Höök under rubriken ”Den gröna energins mörka undersida” om den sällsynta jordartsmetallen Neodym som till 97% produceras i Kina med fruktansvärd miljöförstöring. Neodym används i vindkraftverksgeneratorer.

I Finland används stenkol oftast i CHP-kraftverk (tex. i Helsingfors och Nådendal) dvs. sådana som producerar värme med elektricitet som biprodukt. Vindkraften (som producerar endast el) kunde leda till att CHP-verk under blåsiga dagar minskar sin elproduktion i förhållande till värmeproduktionen. Att på detta sätt köra CHP som reglerkraft vill man absolut undvika av miljöskäl.

Det stämmer därför inte alls att vindkraft skulle minska stenkolsimporten. I stället minskar man under blåsiga dagar tillfälligt importen av (billig) el från börsen till förmån för (dyr) vindel för att inte störa CHP-verken. Däremot kan stenkol delvis ersättas med fasta biobränslen, naturgas, torv, eller biogas.

Det stämmer inte heller generellt att vindkraft minskar oljeimporten. Av Finlands oljeimport på 10 miljoner ton per år går hälften till trafiken och där finns en stor sparpotential i energisnåla fordon, järnvägstransporter, bättre logistik, närproducerade livsmedel etc. Den andra hälften av oljan går främst till olika industriprocesser där naturgas, inte elektricitet, inom överskådlig framtid är alternativet. Framtida import av förvätskad skiffergas gör oss mindre beroende av Gazprom.

En liten del av oljan används fortfarande för husuppvärmning och där är jordvärme ett gångbart alternativ. Jordvärme (och luftvärmepumpar) drivs med elektricitet som delvis kan härstamma från vindkraft. Men under en stor del av årets timmar genereras minimalt med elektricitet från (inhemska) vindkraftverk. Om vi i stället tänker oss att jordvärmens el levereras från CHP får vi oberoende av bränslet mycket hög totalverkningsgrad.

Dessa sammanhang är ganska svåra att begripa, men är förklaringen till att samtliga (!) utredningar kommit fram till att stöd till bränsle från skogen är mycket effektivare resurshushållning än subventioner till vindkraft om man vill öka andelen förnybar energi och minska de kalkylerade koldioxidutsläppen.

Kärnkraft behövs för den för välståndet livsviktiga exportindustrin. Det är den ineffektiva kolkondenskraften (t.ex. i Ingå, Björneborg, Kristinestad) som ska ersättas med mera kärnkraft. Kärnkraftverk ska köra grundlast och passar inte som reglerkraft för den nyckfulla vindkraften.

Till sist vill jag påpeka att en populär jämförelse mellan vågbrus och vindkraftsbuller inte är relevant eftersom vågbruset är okorrelerat (slumpvis) brus som människans gener är vana vid medan vindkraftsbullret är ett teknologiskt korrelerat (pulserade) periodiskt buller som lär kunna ödelägga nattsömnen för känsliga individer.




tiistai 5. helmikuuta 2013

Olyckligt svaveldirektiv

(en kortare version är publicerad som insändare i Hufvudstadsbladet)
Investeringstakten i vårt land är katastrofalt låg. Resultatet är ökad arbetslöshet och nedmonterad välfärd. Finlands höga kostnads- och skattenivå tillsammans med EU:s miljöpåhitt skrämmer investerarna.

Små fabriker med höga enhetskostnader blir de första offren då efterfrågan i världen minskar. Metsä-Botnias cellulosfabrik i Kaskö stängdes år 2009, Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi år 2008. De anrika fabrikerna i Voikkaa, Tervasaari och Myllykoski (UPM) stängdes åren 2006, 2008 och 2011. Flera pappersmaskiner har demonterats.

Finlands lönenivå är inom skogsindustrin lite högre än i Sverige, och vedpriset är betydligt högre. Transportkostnaderna är aningen högre. Även Sverige har protesterat mot EU:s svaveldirektiv som kommer att höja transportkostnaderna.

Allt är dock inte svart. Med genomtänkta politiska beslut kan en del räddas. Blekt sulfatcellulosa är paradoxalt nog lätt att sälja beroende på hög efterfrågan i Kina på förstärkningsfiber. Finlands skogar, som inte kan utlokaliseras, växer betydligt snabbare än veduttaget. Kemiska industrin går bra, likaså en del av den eltekniska industrin och verkstadsindustrin. Men fartygsvarven är som känt hotade.

EU:s svaveldirektiv för fartyg gäller från år 2015. Utsläppen begränsas till sådana som skulle uppstå vid användning av dieselolja med svavelhalten 0,1 vikt-%.  Chocken drabbar speciellt skogsindustrins export via Bottenviken, Bottenhavet, Östersjön, Finska viken, Danska sunden och Engelska kanalen.

Tilläggsräkningen för transporter till och från Finland blir en halv miljard euro (!) per år (rapport skriven av Juha Kalli 18.1. 2012, Åbo Universitet) då fartygen tvingas övergå från tung brännolja till dieselolja.

En liten del av kostnaderna kan kompenseras med fartygsanpassade avsvavlingsskrubbers, vilka tyvärr är på experimentstadiet. Om vi anser att den högsvavliga oljan innehåller 3% svavel, innebär det att skrubberns reningsgrad borde vara 97%. Detta är ett mycket högt procenttal som är svårt att producera i en skrubber. Se:

http://upcommons.upc.edu/pfc/bitstream/2099.1/13745/1/CAT%20FINAL%20REPORT.pdf

Satu Hassi (Finlands Gröna EU-MEP) deklarerade som en framgång att skrubbermöjligheten skrevs in i direktivet. Men ett telefonsamtal (till någon annan än skrubbertillverkaren Wärtsilä) hade räckt till för att få veta att problemet inte kan lösas med skrubbers.

Teknisk/ekonomiskt kan skrubbers installeras i en tredjedel av de finländska fartygen. Men endast en sjättedel av de fartyg som trafikerar Finland är finländska. Detta betyder i praktiken att direktivet framtvingar allmän övergång till dieselolja.

För fartygsnybyggen är naturgas i vätskeform (LNG) av många orsaker ett bättre alternativ än dieselolja eller skrubbers. LNG är starkt på väg in på marknaden genom den nya fracking-tekniken för skiffergas. Miljörörelsen (som motsätter sig allt) kan nog inte i längden förhindra skiffergasutvinning i EU samt i Ukraina i synnerhet som miljökonsekvenserna i USA har visat sig vara förvånansvärt lindriga.

Men innan fartygsflottan har ersatts av LNG-fartyg har tiotals år förflutit.

Svaveldirektivet påskyndar tyvärr industriflykten. Detta drabbar också Sverige. Påståendet att direktivet skulle spara tiotusen människoliv i Europa per år skulle aldrig klara en vetenskaplig granskning. Däremot är det sannolikt att det kostar Finland minst tiotusen arbetsplatser.

Påståendet om tiotusen människoliv basuneras ut överallt och baserar sig på en teoretisk kalkyl som jag lusläste häromdagen. Den är inte trovärdig. Uppgifter över hur svaveldioxid påverkar hälsan är insamlade från en tid då svavelutsläppen i Europa var mycket höga och inverkan av andra faktorer (partiklar, sociala faktorer) inte klart separerades från svaveldiocidens inverkan eftersom allt inverkar samtidigt. Kalkylen beaktar inte heller s.k. tröskeleffekt: När luftens halt av svaveldioxid bli tillräckligt låg kan inte längre en minskning förbättra människors hälsa.

Noll minus noll är och förblir noll.....

Jag motsätter mig inte minskning av fartygens svavelutsläpp via lagstiftning på lång sikt. Men med EU:s tidtabell är skadan större än nyttan.