Vindkraft i Finland - ett onödigt slag i luften

Här kommer debattinlägget jag publcerade i världstidningen Åbo Underrättelser
den 15 mars 2013. I tidigare inlägg har vindkraftverk både kallats "monstermöllor" och "änglar". "Byapenning" eller ersättning till lokalbefolkningen påstås höja acceptanser för vindkraftverk - stämmer, på 1970-talet betalade cellulosfabriken Scaumans i Jakobstad pengar (under bordet givetvis) som erättning år Larsmoborna för det förstörda fiskevattnet. Om inga andra påtryckningar hade kommit, hade det aldrig lönat sig att bygga vattenreningsverk överhuvudtaget. Money rules!

”Ju fler som sett och upplevt vind(krafts)parker, planerade på ett professionellt sätt, desto färre är negativa” säger Ansgar Hahn i en intervju i ÅU den 9 mars.

Men att döma av alla hetsiga meningutbyten jag läst på nätet om Englands och Tysklands vindkraft är en avsevärd del lokalbefolkningen ilsken och uppgiven.

Vi ser en kombination av resignation, frustration och acceptans. Acceptans befrämjas av att bo tillräckligt långt från möllorna och av övertygelsen att vindkraft är bra för miljön, samt av att tjäna pengar på möllorna. Resignation är samma fenomen som att lokalbefolkningen i Virttaa ås inte längre orkar protestera mot fördärvandet av deras naturliga grundvatten.

Många tyskar och britter som stördes av att bo nära monsteränglarna och hade råd att flytta bort har flyttat. De som vill men inte kan flytta har resignerat och lever vidare.

För egen del är slutsatsen att absolut inte köpa sommarstuga för ålderns höst inom 2000 meter från ett vindkraftverk.

Miljöpåverkan kan tolereras om nyttan är betydligt större än skadan. Som exempel tror jag att Talvivaara är miljömässigt och ekonomiskt en hållbar satsning då barnsjukdomarna på vattensidan är kurerade. Men vad är nyttan av att bygga vindkraftverk i Finland?

”Vi kan alla njuta av el producerad med vindkraftverk, vi behöver inte importera stenkol och olja...” säger Ansgar Hahn.

Njutningen av el från vindkraft är begränsad till de timmar då det blåser bra. Vid svag vind ersätts inhemsk vindel med reglerkraft.

Enligt regeringens klimat-och energipolitiska strategi ska Finland ha 2000 MW installerad vindeffekt år 2020. Under endast 10 procent av tiden blir effekten över 1500 MW. Under 40 procent av tiden blir effekten under 500 MW dvs. mindre än Ensos biokraftverk i Anjalankoski räknat som medelenergi för denna tidsperiod. Aldrig förr har det varit så mycket hallå om så lite energi!

Enligt strategin ska dessa nya vindkraftverk producera 6 TWh (terawattimmar) energi per år vilket nog baserar sig på en överoptimistisk verkningsgrad. Men även om det skulle stämma är det endast 1,5 procent av Finlands totala primärenergibehov (alla energikällor inräknade) på ca. 400 TWh per år.

Då vindkraftseffekten är nära noll under de kallaste vintertimmarna ökar beroendet av rysk reglerkraft (kärnkraft och kolkondens) eftersom Sveriges planerade vindkraftsutbyggnad lägger beslag på reglerkapacitet från svensk vattenkraft. Dessutom råder det vattenbrist under vissa år.

En del av elimporten kan vara vindel om det blåser någon annanstans. Men ändå krävs mycket reglerkraft. Se http://www.co2-raportti.fi/index.php?page=blogi&news_id=2924

Absurt är att ju sämre det blåser i Finland, desto billigare blir det för oss konsumenter. Elpriset på börsen är nämligen 30-50 euro/MWh medan inmatningstariffen för vindel är 83,5-105,3 euro/MWh. Den subventionerade profiten stannar inte i Kimito utan hamnar till största delen i exploatörernas fickor.

Vindkraften tvingar speciellt i England, Tyskland, Danmark och Spanien kolkondenskraften att köra dellast under blåsiga dagar vilket ökar de specifika utsläppen jämfört med fullast. Inget kolkondenskraftverk har kunnat stängas som resultat av vindkraftsutbyggnaden. I stället planeras många fler i Tyskland till följd av kärnkraftens avskaffande enligt den trettio år gamla sanningen att alternativet till uran heter stenkol.

På sajten http://www.newsmill.se/node/34649 skriver teknologie doktorerna Söderström och Höök under rubriken ”Den gröna energins mörka undersida” om den sällsynta jordartsmetallen Neodym som till 97% produceras i Kina med fruktansvärd miljöförstöring. Neodym används i vindkraftverksgeneratorer.

I Finland används stenkol oftast i CHP-kraftverk (tex. i Helsingfors och Nådendal) dvs. sådana som producerar värme med elektricitet som biprodukt. Vindkraften (som producerar endast el) kunde leda till att CHP-verk under blåsiga dagar minskar sin elproduktion i förhållande till värmeproduktionen. Att på detta sätt köra CHP som reglerkraft vill man absolut undvika av miljöskäl.

Det stämmer därför inte alls att vindkraft skulle minska stenkolsimporten. I stället minskar man under blåsiga dagar tillfälligt importen av (billig) el från börsen till förmån för (dyr) vindel för att inte störa CHP-verken. Däremot kan stenkol delvis ersättas med fasta biobränslen, naturgas, torv, eller biogas.

Det stämmer inte heller generellt att vindkraft minskar oljeimporten. Av Finlands oljeimport på 10 miljoner ton per år går hälften till trafiken och där finns en stor sparpotential i energisnåla fordon, järnvägstransporter, bättre logistik, närproducerade livsmedel etc. Den andra hälften av oljan går främst till olika industriprocesser där naturgas, inte elektricitet, inom överskådlig framtid är alternativet. Framtida import av förvätskad skiffergas gör oss mindre beroende av Gazprom.

En liten del av oljan används fortfarande för husuppvärmning och där är jordvärme ett gångbart alternativ. Jordvärme (och luftvärmepumpar) drivs med elektricitet som delvis kan härstamma från vindkraft. Men under en stor del av årets timmar genereras minimalt med elektricitet från (inhemska) vindkraftverk. Om vi i stället tänker oss att jordvärmens el levereras från CHP får vi oberoende av bränslet mycket hög totalverkningsgrad.

Dessa sammanhang är ganska svåra att begripa, men är förklaringen till att samtliga (!) utredningar kommit fram till att stöd till bränsle från skogen är mycket effektivare resurshushållning än subventioner till vindkraft om man vill öka andelen förnybar energi och minska de kalkylerade koldioxidutsläppen.

Kärnkraft behövs för den för välståndet livsviktiga exportindustrin. Det är den ineffektiva kolkondenskraften (t.ex. i Ingå, Björneborg, Kristinestad) som ska ersättas med mera kärnkraft. Kärnkraftverk ska köra grundlast och passar inte som reglerkraft för den nyckfulla vindkraften.

Till sist vill jag påpeka att en populär jämförelse mellan vågbrus och vindkraftsbuller inte är relevant eftersom vågbruset är okorrelerat (slumpvis) brus som människans gener är vana vid medan vindkraftsbullret är ett teknologiskt korrelerat (pulserade) periodiskt buller som lär kunna ödelägga nattsömnen för känsliga individer.